Ibland undrar jag

Det kan hända de bästa av vänner, känslan av att man har glidit ifrån varandra. Man kan försöka ses igen och ta en fika, men den där sugande känslan i maggropen av att man hör ihop finns inte där längre. Och hur mycket man än önskar, kommer det aldrig att bli samma sak igen.

Det behöver inte vara något fel och minnena är inte värda mindre bara för att de ligger i ett färdigskrivet kapitel.

När man efter ett par träffar sitter nedsjunken i en soffa någonstans man inte längre går till och den insikten ploppar upp i bakhuvudet, finns det två vägar att gå. Antingen fortsätter man att ses mer och mer sällan tills det hela runnit ut i sanden. Eller så kramas man hårt och säger helt enkelt "ha det så bra" utan den klassiska "vi hörs" frasen efteråt.

Den här vänskapen har fått lida länge nog, men jag älskar dig inte mindre för det.

Ha det så bra!

Tjugo minuter innan jag skulle lämna skeppet idag, ställde sig en av sexåringarna mitt på golvet och kaskadkräktes i en låda med lego.

Ensam och väntandes på min ersättare med tio andra barn tittandes storögt på honom gick jag in i trance. Innan någon hunnit blinka hade jag slitit upp stackaren och legolådan, satt honom på kakelgolvet i köket och sprungit efter ett ombyte samtidigt som jag i farten greppade telefonen och febrilt började leta efter föräldrarnas nummer.

Efter att ha kommenderat modern på rätt usel svengelska att genast teleportera sig till skolan och bytt om på pojken som skakandes klamrade sig fast vid en köksstol så var det bara att börja diska legobitarna. Någonstans mitt i alltihop hann jag bocka av barnen som gick och även prata med en förälder om utformningen på årets höstlovslappar.

Hur det hela gick till har jag egentligen ingen uppfattning om, men tjugo minuter senare låg alla legobitarna i diskstället och pojken var hämtad. Själv stod jag iförd halsduk och kappa vid ytterdörren, redo att lämna över nycklarna med försäkran om att läget var under kontroll.

Men min blixtsnabba reaktionsförmåga har ett pris, jag börjar mer och mer likna en cementplatta över axlarna och ryggen. Undrar om man kan anmäla det till försäkringskassan?

Jag har grubblat över det här med skönhet igen, det var ett ämne som smög sig fram mellan drinkar och magkramper igår. Jag kom fram till att jag bara blir irriterad och obekväm när någon säger att jag är vacker, vilket i sig är sinnessjukt, men inte alls konstigt med tanke på hur mycket jag har kämpat med mig själv under årens gång.

Thomas brukar säga att jag är värdelös på att ta komplimanger och det ligger nog något i det. Är det kanske ett svenskt fenomen? Kan det vara så illa att vi har glömt bort hur man tar komplimanger för att vi är så dåliga på att ge dem? Vi är så inpregnerade med åsikter om att inte sticka ut, så att vi blir arga när någon försöker putta ut oss ur ledet med en fin kommentar. Nu spekulerar jag hejvilt men erkänn att det inte låter helt luddigt.

Jag förstår faktiskt inte vad skönhet är, om jag får säga något i mitt försvar. Det är nog den andra anledningen till att jag vrider på munnen när någon försöker säga något snällt. Jag vet vad jag tycker är vackert, Audrey Tautou, tusenskönor, Pride & Prejudice och regnbågar till exempel. Och så han förstås, han är vacker. Sådär vacker så att det gör lite ont i mig varje gång jag ser honom komma gåendes.

Men det är aldrig honom jag finner mig själv i armarna på. För någonstans har jag ett avtal med mig själv. Det som är vackert ska man titta på, inte röra.

Alltför ofta placerar sig svaren på mina frågor och önskningar så nära att jag inte hinner urskilja vad de betyder förän jag snubblat och skrapat upp knäna. Så sitter man där vid trotoarkanten och svär för sig själv med insikten av att det är försent ännu en gång.

Egentligen är min oförmåga att se vad jag har under näsan lite skrattretande. Och som om det inte vore nog så slår den alla världsrekord. Men det blir så motsägelsefullt att säga att man man ska hålla huvudet högt när svaren tenderar att lägga sig som farthinder på marken. Aja, nog om mina klumpiga försök till att leva ett normalt känsloliv.

Igår hade jag tjejkväll på berget. Allt från obehagliga bamseupplevelser till helikopterrån avhandlades och dokumentationen stod allas vår robin hood för, jag tror att Kristin hade ett finger med i spelet också. Det var en del glas rödvin inblandat så mina minnesbilder är lite väl luddiga.

Solen skiner och det tänker jag inte gå miste om, vi hörs!

Men ack så vackert ändå.

Hösten kommer närmare in på skinnet, det talar både mina rosiga armveck och de gulnande löven på träden för. Det är en härlig årstid, tycker i alla fall jag. Fast det här förbenade faktumet att det är mörkt när man stiger upp har jag inte så mycket för.

Lite har jag längtat efter stickade koftor, julbak hos mormor, rykande het choklad och värmeljus. Det är så romantiskt med virvlande löv och brända mandlar, och kanske hör mörkret till. För vad vore egentligen frostiga morgonar utan det där glittrande ljuset som väcker en vid elva snåret en lördag? Blir det för mycket får man väl åka bort helt enkelt?

Välkommen du färsprakande och romantiska tid, jag har i alla fall saknat dig.

Idag känner jag mig grådaskig, som att jag bara vill rycka på axlarna åt disken och säga "it sucks to be you" till mina slokande krukväxter. Jag har en känsla av att det är pressen på jobbet och avsaknaden av vardagsromantik som håller på att ta knäcken på mig. Dessutom måste jag ringa till mc-donalds och be om ett arbetsgivarintyg..

Det är verkligen måndag..

Det ser nog lika lustigt ut varje gång jag faller ner på knä vid närmaste rabatt med min lilla illgröna kamera för att fota en gren som fallit mig i smaken. Folk tittar i alla fall ganska roat på mig. Inte för att det gör något, jag har aldrig varit den som skäms så särskilt intensivt. Jag faller liksom in i ett tunnelseende när någon vackert kommer i min väg, och då verkar omvärlden rätt oviktig.

Men så är det väl med alla känslostormar. När jag ser något obehagligt som försiggår på skolgården kopplas samma funktion på. Med ett skrämmande uttryck över munnen har jag mer än en gång skingrat de inblandade så fort de uppfattat mig komma marscherandes ur ögonvrån. Fröken sträng har de flesta redan lärt sig att inte ge sig i lag med.

Nu tappade jag tråden helt och min solstråle fyller åtta idag. Bilderna får faktiskt vänta till imorgon.

Puss och kram!

Det är inte så ofta jag bara hamnar någonstans. Jag skulle vilja påstå att det aldrig händer, förutom igår då förstås. Jag hamnade mitt i en uppfriskande filmvisning någonstans på söder.

Jag har en känsla av att jag framstod som väldigt tråkig och inåtvänd dock. Eller "tråkig" är kanske fel ordval, men i ett rum med packat med konstnärssjälar är det inte så underligt att jag framstår som något.. ointressant. Sen läser jag folk alldeles för lätt också, vilket inte heller är så bra när man är omgiven av människor som lever på att bära sina känslor på utsidan.

Men roligt hade jag i alla fall och jag tackar gudarna ännu en gång för att jag har så nära till skratt. Tack vännen!

Nu ska jag ut och promenera i solskenet. Vi hörs!

tänker på mig ibland?

Ibland får mina skruvade visioner underliga effekter på min lägenhet. Jag äger till exempel fler än tio böcker om läkeväxter och svampar i naturen men några sjumilastövlar ligger aldrig och skräpar i hallen. Mina kryddväxter står pallade på varandra i köket men istället för att de får komma till nytta vårdar jag dem på samma sätt jag tror gamla tanter gör med sina porslinsblommor. Som om det inte vore nog har jag en akustisk gitarr med inbyggd mick, men någon förstärkare, se nej det har jag då icke.

Allting talar lite för tydligt om vilken hopplös drömmare jag är. Samtidigt är jag ökänd som fröken sträng av alla nyblivna elever och duktiga-bullen av mina föräldrar. Det hände nog något däremellan som blåste liv i den här rödvinspoeten som kan sitta invirad i en Ikeafilt vid balkongdörren och bara stirra förundrat på solnedgången en tisdagskväll.

Vad det är vet jag inte, men mitt nästa projekt är i alla fall att måla om klinkern i badrummet vitt. Jag tackar gudarna för min frenetiska "måste avsluta alla påbörjade projekt" anda. Har en känsla av att jag nog bara skulle bli sittandes vid balkongdörren med valsång på i bakgrunden annars..

Dagens fundering kretsar kring att någon försökte förolämpa mig med kommentaren att jag bara överanalyserar allt. Men är det inte så att de egenskaperna man ser hos andra ofta är de man hatar mest hos sig själv?

Det här har varit en helg vars händelseförlopp skulle räcka till en hel roman men jag ska försöka sammanfatta den så att ingen förutom de inblandade fattar ett jota.

Om vi börjar såhär: 

Mitt i en minst sagt roande teateruppvisning föll poletten ner att det var jag som satt med alla essen på hand, vilket lyfte konfliktnivån ett par steg i fredags. Jag gestikulerade vilt i sällskap av en attraktiv främling, dansade på fiendemark och körde ner kilklacken hårt i foten på flaggstången en allra sista gång. Det kanske inte kastades några hinkar med öl, men det behövdes inte, luften vibrerade tillräckligt i alla fall. 

Med hakan i vädret, tusenskönan vid min sida och en stulen cd-skiva djupt nedgrävd i väskan vandrade jag från debaser utan att se mig om en enda gång.

Sen vaknade jag upp till en grådaskig lördag och delade med mig av både nektariner och vatten till tusenskönan mitt i all bakisångest. Ett par timmar senare fann jag mig vandrades i converse och slackertröja med Anni och världens snällaste grayhound på stureplan. När vi tröttnat på "the mushroom" fortsatte färden mot djurgårdsfärjan och någonstans skildes våra vägar åt vid gamla stan. Men inte som ovänner utan snarare tvärtom. Vi bara växer, hela tiden.

Eftersom att jag har bestämt mig för att sömn är överskattat bytte jag snabbt kläder hemma och begav mig till slussen samma kväll. Det var här någonstans allting föll på plats. Lyckan av att återse killarna som ger mig hopp var så överväldigande att jag struntade i alkohol och beställde in den roligaste drinken de hade på Bonden, befriad från allt vad bitter eftersmak heter. Några timmar senare var det jag, rödluvan och mister disco som svängde på höfterna till 90tals nostalgi på podiet.

Sen var han bara där och det susade i öronen på mig hela vägen hem.

För att knyta ihop säcken kommer här Kristins svar på storslagen ballad, lyssna och njut: airport surroundings

Och så var fröken bitter och hårdnackad tillbaka ännu en gång.
Släng er i väggen skitstövlar. I'm bigger than you!

Vad är egentligen en saga utan den där trevande kyssen med sprakande fyverkerier och orkestrar i bakgrunden? Vad är egentligen en berättelse utan magin som får oss att dra efter andan och förlåta alla fel och misstag, för de fick ju faktiskt varandra i slutändan och det är det enda som räknas. Eller är det verkligen så?

I Disneys filmvärld finns bara rätt och fel, där har man suddat ut alla gråzoner. I sagorna de baseras på berättas en annan historia och om man dessutom tillåter sig själv att titta mellan raderna hittar man snart budskap och vinklingar som nötts bort och förenklats under tidens gång.

Ibland blir jag irriterad på Walt. Förtjänar inte styvsystrarna eller den elaka häxan också lite fascination och lycka när det kommer till kritan? Vad skulle hända om askungens sko på något mirakulöst vis passar på Gabriellas eller Petronellas klumpiga och något underskattade fötter? För verkligheten är inte svartvit.

Jag har alltid anmält mig som frivillig birollsinnehavare i alla andras saga, och trivts med det. Satt vänskapen före alla prinsar i världen. Till viss del på grund av rädsla och självömkan. Syns jag inte så finns jag inte och då kan ingen skada mig. Syns jag inte så finns jag inte, alltså måste jag vara ful, tråkig... och trygg.

Bingo!