Det här med meriter..
Genom att skriva under ett anställningsavtal där jag arbetar går man med på att tvingas stå upp i åtta timmar och en kvart fem dagar i veckan och dessutom helst jobba extra lite då och då. Man går med på att bli behandlad som skit av sina manliga chefer som inte har bättre för sig än att klaga på allt man gör och gotta sig i att man kanske missade en fläck. Dessutom går man med på att bli förklarad iQ befriad av alla kunder.
För att göra det hela ännu roligare så står det ingenstans om allt detta på det nästintill blanka papper som är ens anställningsvtal. Det finns ingen liten finstilt text som säger, bara så att du vet så ger du härmed rätten att bryta ner dig till storleken av en mikrob och få dig att känna dig som en mörbultad oanvändbar trasa varje gång du går hem efter ditt niotimmars pass.
Och det är då det här som jag tycker är så spännande att arbetsgivare tycker är en bra merit. Hur fan kan man tycka att det är en merit att man som antälld tillåter sig att behandlas som skit? visserligen får man kassavana och jobba under press men det är ju ingenting i jämförelse med hur svårt det är att gå upp på morgonen och titta sig i spegeln.
Det är ingen merit att jobba på mcdonald's, det är en merit att våga säga upp sig från mcdonald's!
whops, det slank ut.
Pussar och kramar
En förvirrad förklaring
Jag har en känsla av att jag har gjort allt bakvänt. Jag vet att man ska börja med presentationen och sen blogga men imorse kunde jag inte tygla mig. Det beror på att jag är något av en rätt ohämmad känslomänniska. Ni vet, en sån som sitter och gråter ohämmat på bio, skriker i mobilen vid mejeridisken på ica och en sån som kan gå omkring och le lyckligt åt till synes ingenting på stan. En något pinsam människa med andra ord.
För att göra det hela ännu mer invecklat så är jag en grubblare. Jag tänker aldeles för mycket helt enkelt. Fast frågan är ju om man kan tänka för mycket. När man tänker igenom olika händelser eller senarior kommer man fram till slutsater som man kan analysera för att komma fram till mer tillförlitliga slutsater. Hade man stannat vid första slutsatsen så hade man kanske slutat upp med att ha haft fel. Eller så kan man styrka sina första slutsatser efter att ha analyserat dem.
Jag har läst naturvetenskap på gymnasiet om jag glömde nämna det. Det förklarar en hel del, tror jag. Å andra sidan kan jag komma med en hel del så att säga "blåsta" uttalanden så jag har en känsla av att jag inte framstår som så värst intelligent. När jag tänker på det är detta fenomen något som jag delar med en hel del naturelever. Vi kanske tänker lite för mycket allihop.
Ibland undrar jag..
Han är nog lite kär i dig
Idag när jag något bakis efter veckans obligatoriska krogbesök slog upp tidningen fastnade jag för en artikel där polisen dyrt och heligt lovade att efter den senaste skolmassakern göra en grundlig undersökning över hur många vapen som hamnar i orätta händer. Jag medger att jag kanske inte förstod hela innehållet i artikeln med tanke på att mina ögon och min hjärna inte riktigt sammarbetar lika bra under en smärre bakfylla.
Men budskapet gick klart och tydligt fram. Istället för att äntligen gå till botten med detta fenomen som spridit sig över världen i rasande takt så har vi ännu en gång lyckats skära av toppen på isberget och polerat lite på ytan.
Ligger inte problemet egentligen i att det faktiskt finns unga män och pojkar därute som på fullaste allvar kan tänka sig att gå och skjuta ner sina lärare och klasskamrater? Ligger inte frågan i varför det enbart är män som har utfört dessa handlingar?
Jag kan inte förstå hur vi som vuxna människor, oberoende av kön, kan tillåta oss själva att ens tänka tanken att det här inte är något värt att gå till botten med.
Att vi aldrig kan komma ur uppfattningen att det är okej att Hans slår Peter i magen på fritids eller att Erik drar Malin i håret i matkön gör mig så sorgsen. Till och med på tvåtusentalet bortförklarar vi pojkars tendens till våld med repliker som "Han är nog lite kär i dig" eller "Pojkar kommer alltid vara pojkar"
Om vi gång på gång accepterar att pojkar utför våldsamma handlingar lär de sig att det är okej och man kan säg vad man vill om barndommen men den formar oss. Jag säger inte det här som en förbittrad femenist utan som en rädd ung kvinna. Det är sjukligt att vi inte jämställer ett slag i magen på fritids med ett slag i magen på en arbetsplats. Att ett stryptag i andra klass inte ger mer än möjligtvis en varning är pathetiskt. Om någon skulle utföra dessa handlingar i vuxen ålder skulle det kunna sluta i fängelsevistelse.
Är det bara jag blir mörkrädd?
