Alla de där som försvann.
Det är så hemskt hur människor kan kliva in i ens liv, förändra en helt och sen bara tacka, vända sig om och kliva ut igen. Man hinner aldrig blinka, aldrig säga hur mycket de betytt för en. Jag vet att jag tänker för mycket men jag kan inte låta bli att undra vad som hände sen. Facebook hjälper ju bara till en viss gräns.
Ett par gånger har jag fått chansen att uppdatera. En gång var på krogen där jag fick syn på ett välbekant ansikte. Det visade sig vara killen som mobbade mig i tre år och sedan frågade chans på mig, som fick cancer. Jag hade någonstans i mitt stilla sinne accepterat han förmodligen dött eftersom att han försvunnit. Det var inte alls så att jag gladdes över det, han var trots allt inte hjärnan bakom alla elaka namn som haglade över mig under lågstadiet. Att han frågade var som honung för min sårade självkänsla. Jag svarade inte ja men jag blev ändå varm inombords.
Den andra gången var när jag hittade min vapensyster på facebook. Vi satt praktiskt taget ihop under hela dagistiden och trots att jag flyttade till stockholm och hon till Holland så fanns det ingenting som kunde bryta spindeltråden som band oss samman. Vi var som blodssystrar och det fanns ingen som förstod oss så som vi själva gjorde. Men i sexan hände något och någonting kapade tråden som vi hållit så hårt i alla år. Breven blev färre och telefonsamtalen likaså. Sen hittade jag henne då och vi håller fortfarande i våra repstumpar.
Det finns fortfarande flera handfullar människor som jag grubblar över var de tagit vägen. De människorna som försvann.
