Ibland undrar jag

Jag kom precis hem från en visit hos Jennifer med Marion. Jag har gosat med perserkattungar, blivit erbjuden ett jobb som technosångerska och kommit överens med Jennifer om att hon ska bli min nya kulturella kompis. Att hon är trettio+ gör inget, hon är liksom bara så gammal som hon känner sig. Dessutom så är hon världens bäste frisör.

När jag då kom hem så mötte Bubbles mig i dörren med ett kärvänligt pip. Jag klappade på honom en stund och gick sedan ner i mitt rum för att göra mig i ordning för sänggående när jag hörde ett hjärtskärande skri från översta trappsteget. Jag vände mig om och såg min lilla kattunge stå högst upp, tittandes oroligt på mig. Jag lockade på honom men han sträckte bara försiktigt ner tassen och drog tillbaka den när han insåg att  han inte nådde ner. Sedan tittade han bara skrämt på trappan. Jag började plötsligt förstå vad som stod på och hjälpte honom försiktigt ner på första trappsteget. Tveksamt nosandes hoppade han strax efter upp igen och fortsatte pipa. Min lilla kattunge har aldrig sett en trappa förut.

Bubbles är alltså inte bara rädd för mörker, spolade toaletter och ensamhet. Han är också fobiskt rädd för trappor. Jag måste påminna mig själv varje dag om att allt är nytt för honom och kognitiv beteendeterapi börjar bli ett vanligt inslag i min och Bubbles vardag. Men han spinner och sover på min arm och jag vet att han älskar mig för han piper så fort jag går runt ett hörn och han inte ser mina ben längre.