Du finns i mina tankar.
Jag tänker på dig ofta. Lite för ofta, men jag kan inte hjälpa det. I perioder tänker jag mer eller mindre på dig men du finns alltid där, i mina tankar. Om kvällarna kan jag finna mig själv fundera över vad du gör eller var du är. Ibland fantiserar jag om vem det är som gör dig lycklig, vem det är som får dig att le sådär vackert så att det skär djupa skåror i mig av längtan.
Mitt trånande tar sig ann många ansikten men att lätt snudda vid din arm och känna den statiska elektriciteten i mina avdomnade fingertoppar efteråt är den mest omisskännliga. Att jag kan finna glädje i att höra din röst eller bara av att se dina läppar forma ord är bräcklig form av förälskelse men det finns ingen som berör mig så som du gör och gjort.
Jag kan utan vidare förlora mig själv i dina glittrande ögon fastän jag vet att de aldrig är vända mot mig. Och jag kan inte förmå mig att slingra mig ur mitt destruktiva sätt eftersom att lyckan av att bara se dig på håll får min inre vågmätare att ge med sig utan motstånd.
Det kan gå veckor, månader eller till och med år men du finns ändå alltid hos mig. Mina nervbanor har kört in i ett spår som inte går att brytas och förtvivlan över att du aldrig velat ha mig och aldrig kommer vilja det heller spelar ingen roll för min längtan efter dig har fastnat i rytmen av mina hjärtslag.
Du har fastnat i rytmen av mina hjärtslag.
