Kapitel 1.
Förutom att jag ändrat namnet på vår något mystiska hjältarinna så är det här ett smakprov på historien som jag lovat. Så här är sagan om Malva, tidigare känd som Nova. Läs och börja undra.
- Ibland gör kärlek en illa, som att dansa på ett broräcke och plötsligt trilla.
Hon kramar försiktigt den luggslitna lappen i sin knutna näve under tiden som den andra sakta stryker utmed balkongräcket. Det livgivande vårregnet faller tungt men inne på balkongen är det torrt och tryggt. Varsamt öppnar hon handen och vecklar ut remsan så att de tillsynes obetydliga orden blir synliga. Så länge sen det var hon hade hittat den, så länge att hon glömt när det var.
Utan förvarning öppnas balkongdörren och den rogivande tystnaden byts mot skratt och skrål. Kvickt stoppar hon ner remsan i klänningsfickan och får till ett spänt leende. - Förlåt att jag gick ut men det blev lite kvavt.
Ett roat leende faller över hennes mammas läppar. Malva vet att hon genomskådar henne men hon orkar inte prata ikväll, orkar inte bli analyserad ikväll. - Jag ska nog gå och lägga mig, jag börjar bli riktigt trött, säger Nova och låtsas dölja en gäspning. Annika suckar tungt och den bekanta bekymmersrynkan åker fram. - Du slipper väl umgås ikväll, men du måste komma iväg och träffa lite människor Nova. Du borde verkligen sluta gå runt och dagdrömma hela tiden, det är inte bra.
För att inte ge efter för begäret att börja bråka igen så lämnar Malva sin fristad utan att yttra ett enda ord till. Med sänkt huvud påbörjar hon operation "ta sig till sitt rum utan att behöva prata med någon". Det går smidigt idag, förmodligen för att folk har börjat ge upp om henne. Väl säker bakom stängd och låst dörr sjunker hon trött ner på stolen framför sitt skrivbord. Hon tar upp den lilla lappen ur fickan och placerar den ömt i sin låda där tygstycket av siden snabbt omsluter den, som om den saknat sin livskamrat och undrar vart den hållit hus. Hon stänger asken men kan inte låta bli att föra fingrarna över det snäckprydda locket så som hon gjort så många gånger innan hon suckande drar handen till sig och fastnar med blicken i spegeln.
Vem är den här flickan i spegeln, denna vackra och finlemmade varelse med skogsfärgade ögon och lockigt kastanjefärgat hår i knut? Inte är det hon i alla fall. Näst intill brutalt rycker hon ur tofsen och skakar lättat ut sin hårman. Mascaran som hennes mamma bett henne ta på tvättar hon bort och den åtstramande klänningen vars enda syfte är att göra det svårt att andas åker hastigt in i garderoben där den hör hemma.
Istället drar hon på sig sin älskade pyjamas i regnbågsfärgat tyg och öppnar fönstret för att få omges av regnets vyssjandes sång. Än en gång ser hon sig i spegeln men denna gång med ett leende. Håret lockar sig i den fuktiga luften som banar sin väg genom det öppna fönstret och styrkan lyser i de gröna ögonen, hon känner sig mer levande än på länge.
Tänk om de kunde se henne nu, mammas alla vänner och potentiella plånböcker, vild och frigjord i den regnbågsfärgade pyjamasen. Skrattandes faller hon ner på sängen bland kuddar och täcken. Tröttheten kommer smygande och innan hon vet ordet av har regnets trummande vaggat henne till sömns.
