Kapitel 2
Mystiken tätnar...
'Fallandes genom ett töcken av färgglada fjärilar landar Malva mjukt på gräsbeklädd klippavsats. Här har hon befunnit sig många gånger. Det var här allt tog slut, eller snarare här allt började. I vaket tillstånd lurar minnena henne lätt, men i drömmen skingras dimman och ljuset blir skarpare.
Vännen står nära henne, så nära att hon nästan kan dra fingrarna genom hans rufsiga korpsvarta hår. Han har så sorgsna ögon, hennes vän, men trots att han vill tala med henne så tar orden slut innan han ens försökt och det enda som når hennes ögon är brusandet från havet. Istället sänker han förtvivlat axlarna och räcker över lappen innan han försvinner bort längs promenadvägen de båda vandrat för att ta sig dit. Själv står hon kvar med utsläppt hår i sin blommiga klänning och förstår ingenting, hur många gånger hon än läser på remsan.
Malva har ju kommit bara för hans skull, och så går han bara? Tacksamt sugs hon ner i ännu en virvel men denna gång av moln som blir mörkare och mörkare och sedan blir allt suddigt. Hon känner ett broräcke dallra och lukten av eld precis innan solljuset kittlar hennes näsa tillräckligt mycket för att hon sömnigt ska slå upp ögonen och känna drömmen försvinna ut i ingenting lika fort som den övermannat henne.
Lukten av stekta ägg får magen att dra ihop sig för att sedan brista ut i ett hungersvrål. Inte särskilt utsövd kastar sig Malva ändå ur sängen och ger sig ut i köket i jakt på något att tillfredställa magen med. Till sin besvikelse stöter hon på en av gästerna som tydligen stannat över natten. Han granskar henne fräckt uppifrån och ner.
- Jasså Malva, sovit gott? Helst ställd över hans granskande blickar nickar hon, greppar två päron och rusar ilsket tillbaka till sitt rum. - Äckliga idiot, mumlar hon och kryper ner i sängen igen.
Väl mätt drar Malva på sig jeans och en stor polotröja, stoppar en hundring i fickan, drar fingrarna över asken en sista gång och hoppar lätt ut genom fönstret ner på marken. Leende möter hon solens smekande strålar. - God morgon solsken, jag saknade dig igår.
Efter en stunds promenerande får Malva syn på en svart skinnjacka upphängt i ett träd, lite smått fundersamt tar hon ner den och granskar den noggrant. - Vem skulle vilja lämna en såhär fin jacka hängandes i ett träd? Hon ser sig omkring ett par gånger innan hon oprytt sluter den omkring sig. Som hennes mamma skulle ha sett ut om hon sett Malva nu, tänker hon med ett brett flin på läpparna och fortsätter vandringen mot stan.
