La damnation de Faust.
Bara genom att stiga in på den slitna biografen från sjuttiotalet i Spånga sänkte jag medelåldern med trettio år eller något sådant. Lite obekväm höll jag mig nära mormor med nedslagen blick innan vi hittade våra platser. Tacksamt sjönk jag ner i stolen och höll blicken fastspänd vid den gigantiska duken med HD kvalité enda tills ljuset drogs ner och vi kom i kontakt med Metropolitan i New York.
Jag sneglade försiktigt på publiken ett par gånger och fick syn på en ung kille mellan ett äldre par som såg precis lika vilsen och ensam ut som jag där vi satt i havet av pensionärer. Våra blickar hakades fast i varandra och vi log lite förstående mot varandra innan jag slet bort blicken och försvann in i Metropolitanhallen.
När de första tonerna steg från orkestern i "the pitt" var jag fast. Historien var så gripande att jag glömde bort både tid och rum bland alla vackra dansöser, magiska scenerier och samspelta körerna. Trots att Faust var den mest opassionerade och tråkiga karaktär någonsin som bara höll hårt i sina areor och vägrade agera med de andra operasångarna så fängslade den sorgsna kärlekshistorien, om en man som säljer sin själ till djävulen för att rädda sin älskarinna, mig totalt.
Mephisto var så trovärdig att det började krypa i skinnet på mig varje gång han steg upp på scenen från underjorden. Med en fyllig basstämma och galna ögon blev jag nästan rädd att han skulle hoppa ut från bioduken och locka mig i fördärvet.
Min första opera upplevelse var med andra ord fascinerande. Även om jag ibland fick känslan av att sångarna skulle få för sig att kräkas upp en och annan hårboll så är jag glad att jag utsatte mig för detta.
Jag sneglade försiktigt på publiken ett par gånger och fick syn på en ung kille mellan ett äldre par som såg precis lika vilsen och ensam ut som jag där vi satt i havet av pensionärer. Våra blickar hakades fast i varandra och vi log lite förstående mot varandra innan jag slet bort blicken och försvann in i Metropolitanhallen.
När de första tonerna steg från orkestern i "the pitt" var jag fast. Historien var så gripande att jag glömde bort både tid och rum bland alla vackra dansöser, magiska scenerier och samspelta körerna. Trots att Faust var den mest opassionerade och tråkiga karaktär någonsin som bara höll hårt i sina areor och vägrade agera med de andra operasångarna så fängslade den sorgsna kärlekshistorien, om en man som säljer sin själ till djävulen för att rädda sin älskarinna, mig totalt.
Mephisto var så trovärdig att det började krypa i skinnet på mig varje gång han steg upp på scenen från underjorden. Med en fyllig basstämma och galna ögon blev jag nästan rädd att han skulle hoppa ut från bioduken och locka mig i fördärvet.
Min första opera upplevelse var med andra ord fascinerande. Även om jag ibland fick känslan av att sångarna skulle få för sig att kräkas upp en och annan hårboll så är jag glad att jag utsatte mig för detta.
Kommentarer
Trackback
