Rör och du dör.
Ibland tänker jag på mig själv som ett tangentbord med massor med olika knappar som reagerar på olika sätt om man trycker på dem. Vissa styr känslor och jag har som i alla amerikanska krigsfilmer en stor röd knapp med skydshölje så att ingen panikslagen underordnad skulle få för sig att trycka på den.
Igår steg Generalen in i mitt personliga krigsrum och alla radade upp sig i led. Jag kände hennes tunga steg mot marmorgolvet eka i det knäpptysta rummet och hur hon fäste sin bestämda blick på knappen.
- Mr Bennet, what seems to be the problem?
En liten kille som osade intelligens med glasögon och labbrock kom framspringandes till Generalens sida och svalde hårt innan han yttrade frasen, - General, as it looks right now we have a code 16.
Under mindre av en sekund kunde man skymta lite osäkerhet i Generalens ansikte men hon samlade sig snabbt och vände tillbaka blicken mot höljet på stridspanelen. - Then I gues that there is nothing left to do, sa hon med bryskhet i rösten och sköt undan skyddet för att sedan trycka ner knappen med hela handflatan.
