Vissa växer i skuggan.
Jag har lite alkoholist tendenser och det är skrämmande. Det är inte så att jag dricker alldeles för mycket när jag går ut men jag kan inte sluta. Jag vill bli nykterist men jag kan inte förmå mig själv att säga upp kontakten med alla utekvällar. Det där saliga lyckotillståndet när man glömmer sig själv och blir en del av allt är rätt svårt att skiljas ifrån. Nu låter det som att jag brukar röka på, haha.
Det är så stört att man ska behöva proppa sig full med gift för att känna sig modig och vacker. Fast jag blir mer loj på fyllan än modig. Jag spenderade en stor del av kvällen med att sitta på olika platser och bara titta på folk. Jag spanade inte in någon utan jag betraktade liksom omgivningen med ett litet leende på läpparna. Det räcker för mig ibland, att bara titta på. Som hon som sitter och gungar på lekplatsen och tittar på medan de andra barnen leker i sandlådan med det härliga susandet i magen av att nästan nå upp till molnen mellan gungningarna.
När jag satt där, nergonad i en mjuk skinnsoffa medan prismorna spelade på det röda taket, så kände jag mig lugn. Om jag ska tro mina killkompisar så är jag en blomma som växer i skuggan och det är inte helt lätt att glänsa om man alltid står i skuggan. Men min tid kommer nog den också. Det gäller bara att bida sin tid.
Kram!
