Dags för hemgång?
Det var länge sedan jag gick hem från krogen nu men när jag gör det så går jag nittio procent av gångerna ensam. Dels för att jag tröttnar mycket fortare än alla andra och dels för att jag blir trött mycket fortare än alla andra. Det är som en hemsk samhällsriktig förbannelse att vara morgonmänniska. Alla arbetsledare älskar en för att man glatt kan stiga in på jobbet kl. 6.00 utan spår av sömn i ögonen, men alla andra drar efter andan och ser förskräckta ut när man berättar att man helst inte somnar efter tio på kvällen.
Det är en ansträngning att hålla undan gäspningarna på förfesten och jag kan komma på mig själv med att titta längtansfullt efter de mjuka sofforna när vi är på Babasonic. Jag har någon slags vision om att bara sjunka ner i en och ligga där, vaggandes till sömns av ljudet av människor som skrattar och pratar. Precis som när man var liten och låg i sin spjälsäng medan de vuxna satt och pratade lågt i köket. Man kan tycka att ljudnivån är något högre på krogen men eftersom att jag oftast har öronproppar så är skillnaden marginell. Det är också en sådan sak som får folk att härma den där reklamen om att man är mogen för att börja pensionsspara. På sätt och vis är jag väl det också, fast jag har liksom alltid varit det. Det är som när jag var yngre och passade mina småsystrar, jag kunde hur lätt som helst glida in i lattemammornas samtal trots att jag bara var tretton. Dessutom så var det för jämnan som det kom fram någon ensamstående pappa i lekparken med någon dålig raggningsreplik så som "jag ser verkligen var dina döttrar har fått sin skönhet ifrån"
Jag växte så att säga in i rollen och trots att jag inte tyckte om att bli kallad klassmamma i åttan så fann jag mig i det. Sen hände något i gymnasiet och jag slog mig fri. Mognaden sitter kvar men jag är ändå yngre än jag någonsin varit. Det enda irriterande som hängt sig kvar är alltså tröttheten och det ät ju inte hela världen.
