Ett beslut kommer lastat
Jag gick upp, drog undan gardinerna i vardagsrummet och möttes av en frostglittrande stilla värld. Lyckan är total och jag vägrar ge upp hoppet om att få uppleva en vit jul igen, trots att jag vet att det närmaste jag kommer att komma i år är lite slask längs bron över till Saltö. Det blir så när man är skilsmässobarn och familjen/släkten bor utspridd över hela Sverige. I år blir det farmors hembakade julkakor och min fasters pedantiskt pyntade gran i Karlskrona. Enda skillnaden är att jag är inte ser framemot att vara borta över hela Julen i år, vilket inkluderar nyårsfirandet. I år vill jag hellre höra Josse och Marion sluddra att de älskar mig IRL på tolvslaget än via telefon.
Samtidigt så kramas hjärtat åt av en kall hand så fort jag tänker på att jag överger min pappa igen. Trots att jag vet att det inte är mitt fel att jag är ett skilsmässobarn och att han faktiskt valde att stanna kvar 50 mil söderut istället för att antingen slagits för att få ha kvar mig eller flyttat efter. Fast det är väl inte han som är skurken i dramat egentligen. Men i alla fall, föräldrar är så bra på att få en att känna sig skuldmedveten för att man aldrig räcker till. Det är tillräcklig med en suck i telefonen eller en antydan till sårat tonfall för att jag ska få panik.
Men nu räcker det faktiskt. Jag tänker äta pepparkakor i Karlskrona men jag tänker fan i mig fira Nyår i Stockholm.
