Första dagen som arbetslös
Man tycker ju att man borde ta vara på den här tiden, att man borde se lite på det som en välförtjänt semester och krypa ihop i soffan med en bra bok och en kopp te men tror ni att jag klarar det? Ícke sa Nicke.
Att termometern stod på 38grader när jag vaknade av att Marion ringde var inget hinder för dagens aktiviteter. När jag avslutat samtalet gick jag glatt upp och tog en Ipren. Klockan var ju redan elva, och så fort tabletten började verka satte jag igång att tvätta av hyllorna i kylskåpet som jag blivit ombedd att göra kvällen innan. Det tar väl en kvart, tänkte jag.
När jag äntligen var färdig två timmar senare var jag så uppe i varv att jag började med förarbetet till ommålningen av vår finna eldstad som en gång var vit och nu skulle bli det igen om det så skulle vara det sista.. ja, ni vet resten. Eftersom att jag lovat att följa Ellen till stallet och klockan sprungit iväg hällde jag i mig lite fil och en till tablett för att sedan rusa ner till skolan och hämta henne. Väl i stallet stod jag mest och hängde vid Oleanders box och han tröstade mig så gott han kunde när jag började känna sjukdomen ta ut sin rätt. Nu sitter jag här skakandes och illamående klockan 16:56, slutkörd så att jag är redo för sänggång, och undrar, HUR JÄVLA DUM FÅR MAN BLI?
