Ibland undrar jag

Tänk dig följande, du vandrar sakta ner för götgatan, solen skiner och du känner dig tillfreds med livet. Så känner du plötsligt hur du puttas framåt och en skarp smärta skär igenom hälen på dig. Du vänder dig förvirrat om och får syn på en arg kvinna med rufsigt hår bakom en barnvagn som inte ens ursäktar sig för att hon kört rakt in i dig utan bara fortsätter runt dig.

Tre gånger den senaste veckan har jag blivit påkörd av olika sadistiska föräldrar med en barnvagn i händerna. Stockholms trottoarer är ingen rallybana och det är faktiskt inte så att bara för att man är stolt nybliven förälder så ska alla kasta sig ur vägen efter att ha rullat fram röda mattan. Jag är trött på alla dessa människor som tror att de står över oss "barnlösa". Inte nog med att de tror att de äger världen för att de har en liten snorande unge med godisabstinens, de ser alla runtomkring dem som potentiella hot.
Jag drar mig till minnes en gång när jag i maklig takt rörde mig upp för rulltrappan i slussen och jag framför mig såg ännu en kvinna med barnvagn och sin son ståendes framför den. Eftersom att det fanns ett stort glapp mellan henne och andra sidan av rulltrappan så tänkte jag att jag kunde ta mig förbi obemärkt. Utan förvarning sträckte dock kärringen fram en hård arm och puttade mig hårt bakåt så att jag blev tvungen att klamra mig fast vid kanten för att inte trilla handlöst bakåt. Fullkomligt skräckslagen tittade jag in i hennes våldsbenägna ögon.

-Du kan ju inte tro att du bara kan rusa förbi här utan att fråga om lov först, du kan skada min son!

-Men herre Gud, jag var ju inte ens i närheten av honom.

-Mamma har alltid rätt, nu får du be om ursäkt.

Skakig på benen tvingade jag fram ett förlåt och fortsatte snabbt därifrån. Vad trodde hon egentligen? Att jag skulle springa förbi henne, ta tag i hennes pojke och häva honom ner för rulltrappan för att sedan stå och se på rått skrattandes? Det sägs att man blir paranoid av att skaffa barn men det här är ju löjligt.