Mitt liv som flodhäst
Jag tittade igenom ett par gamla teckningar från när jag var liten och stannade vid en som gjorde mig aningen bekymrad. På bilden är något som jag tror ska likna en flodhäst, det är vad bildtexten säger i alla fall. Det verkade rätt harmlöst men när jag lyckats uttyda mina kråkfötter fick jag fram budskapet: - Jag som vuxen.
Nu är det ju så att jag inte riktigt var som andra barn men jag visste inte riktigt att jag tagit hela idén så här långt. Vad var nästa steg, tvinga mina föräldrar att jag skulle få flytta in i badrummet och bo i badkaret? I och för sig trivdes jag rätt bra i badkaret när jag var liten, man undrar ju om det var där det hela började.
Jag var väl runt tre när jag och familjen åkte till Kolmården och jag storögt körde fast framför inhägnaden med de stora skära varelserna som såg ut att ha det så mysigt med alla tropiska växter och en enorm bassäng. Jag hängde upp mig på tanken och rätt var det var så började jag förklara för alla släktingar som alltid ska fråga vad man vill bli när man ska bli stor att jag ville bli en flodhäst. Jag kan tänka mig att mina föräldrar måste ha blivit rätt långa i ansiktet av deras fyraårings "yrkesplaner"
Jag var nog ett rätt skumt barn på det hela taget. Jag lärde mig säga Hej långt innan mamma eller pappa. När andra barn rotade i kakburken åt jag hellre frysta fiskpinnar och innan jag fyllt två hade pappa fått ringa akuten för att jag hällt i mig en flaska ad-droppar. För att göra det hela ännu mer skruvat så hade jag en docka som jag inte bara vårdade som om han vore mitt eget barn utan också döpte honom till Ola efter sångaren i pappas band.
Men som Marion säger, Vi är nog lite störda allihopa.
