Music lifts us up where we belong
Finns det en mer svindlande känsla än att klicka sig in på en musiksida eller slå på en radiokanal och förälska sig i en låt man aldrig hört förut? Jag kan inte komma på något som toppar det förutom då möjligen adrenalinkicken av att ta sina första darrande steg ut på scenen med en mick i handen. Jag antar att känslan av att föda barn överträffar allt men nu pratar vi ju om musik så det går vi inte in på.
Senast jag var med om ett "kärlek vid första tonen" tillfälle var när jag fortfarande jobbade på McDonald's. Jag satt som vanligt helt utsliten på lunchen tittandes på MTV när plötsligt fick se Chris Martins ansikte. Så fort introt till Viva La Vida kom igång lyfte jag nästan från marken. Fånleendes på ett sätt som bara extacyhöga kan prestera och med rysningar i hela kroppen vågade jag knappt röra mig av rädsla att bryta förtrollningen.
Jag har haft många "kärlek vid första tonen" upplevelser och jag kallar mig stolt musikmissbrukare. Det är lite sjukt att jag kan lägga låttexter på minnet som om det inte vore någonting men när det kommer till geografiska platser eller historiska händelser så glider det ut genom det ena örat lika fort som det slunkit in i det andra. Men musik är så mycket lättare att ta till sig och så kravlöst. Det spelar ingen roll vem man är eller var man kommer ifrån, toner är ett språk som alla förstår.
