Sovande Prinsessor
Det ligger något i uttrycket barn är som sötast när de sover. Min skånska familj är i stan och jag har passat min lillasyster Tintin. Vi dukade upp med lördagsmys, satte på beemovie (en av de underligaste och mest amerikaniserade barnfilmer jag sett) och bänkade oss. Rätt snart ramlade Josse in och Sanna var inte långt efter. Så där satt vi: jag, Klara, Ellen, Tintin, Josse och Sanna, och hade en riktigt mysig "familjekväll". Fast det är det jag älskar med mina vänner, de kan komma förbi när som helst och slå sig ner i soffan som om det vore det mest naturliga i världen att titta på barnfilm med mig och alla mina småsystrar.
Hur som helst så trillade barnen av allt eftersom och efter att jag och tjejerna suttit och avhandlat Sannas äventyr bland lagerarbetare och Josses strapatser föregående kväll så gick jag ner för att lägga mig jag med. Fast först tittade jag till ungarna och det var liksom då jag kände hur det svämmade över. För det är något speciellt med att stoppa om barn och viska god natt trots att man vet att de är långt borta i drömmarnas värld. Det ligger något tryggt över sovande barn, att de vanligen så sanslöst vilda varelserna kan se så fridfulla ut.
Det kan låta lite sjukt att jag älskar mina systrar som mest när de sover men det är det inte. Det är då jag får tid att reflektera över hur underbara de är och inte bara störa mig på att de skrålar framför pianot klockan halv åtta en lördag morgon, eller att det hamnar mer vatten på köksgolvet än på disken när de ska hjälpa till. Det är då jag hinner begrunda hur lyckligt lottad jag och hur mycket deras obegränsade kärlek har hjälpt mig igenom allt det svåra.
Inga älskar så ohämmat som barn gör.
