Ibland undrar jag

Igår kände jag mig på firarhumör och därför anordnade jag fika med Marion och Kristin. Belåten med mig själv släpade jag med mig tjejerna till bankomaten eftersom att jag inte hade några kontanter. Jag började rota runt i väskan efter min plånbok som inte brukar vara så svår att hitta, allt eftersom växte klumpen i magen och jag började inse att den inte fanns där. Panikslagen satte jag mig på en mur och rev ut allt i väskan medan jag yttrade en hel del barnförbjudna ord. Men icke, plånboken var borta. Jag försökte komma på vart jag kunde ha tappat den och insåg iskallt att någon måste ha rövat bort den på pendeltåget. Jag bannade mig själv för att jag inte hållit bättre koll på väskan när ett minne började ta form i mitt huvud. När jag var på väg hemifrån, hade jag inte, tog jag inte, var det inte så?

Mina fumliga fingrar fick upp mobilen och jag slog mitt hemnummer, en något ointresserad röst svarade men frustrerad som jag var domderade jag min bror att gå ut i hallen och kolla på stolen om det låg en plånbok där. Och visst självklart låg den där...

Det här är lite the story of my life, tankspridd som jag är händer det att jag lämnar åk kortet i en jacka och går iväg med en annan, eller som den gången jag tappade mitt körkort en fredagskväll och tvingade Marion att åka med mig till Södertälje morgonen efter för att kräva tillbaka det. När jag tänker på det så har jag alltid tappat bort saker. Fast jag tror inte att jag är ensam med att ha glömt gympapåsen på kroken i omklädningsrummet ett par gånger.

Tack och lov har jag för det mesta lyckats få tillbaka sakerna på ett eller annat sätt. Peppar, peppar ta i trä.