Ibland undrar jag

Spegel, spegel på väggen där, säg mig vad en gnista är?

När jag stod och hällde mjölk i kaffemaskinen på jobbet idag kom jag att reflektera över min omtalade gnistteori.

Jag borde kanske börja med att förklara vad en gnista är. En gnista definierar ett ögonblick när två blickar möts och det uppstår ett något statiskt ögonblick. Det sprakar till och det går som ett sus genom hela kroppen. Som att åka bergochdalbana trots att man står med fötterna stadigt på jorden.
Det finns en nördig och en frireligiös förklaring på varför en gnista uppstår mellan två människor.

1.   En gnista är helt enkelt en ren fysisk reaktion. Grottbjörnen i dig ser en potentiell partner som skulle motsvara dina geners svagheter. Någon som har det som dina avkommor behöver för att klara sig bättre i världen och på så sätt sprida sina gener vidare, det vill säga dina gener vidare. Rätt simpelt om man tänker efter.

2.   Bingo! Du har mött din själsfrände. Här är mannen i dina drömmar, han som är alla dina kosmiska förväntningar. Förlåt, kunde inte hjälpa det. Det jag försöker säga är att när en gnista uppstår så har du mött en människa som helt enkelt är ämnad för dig. Det finns något i djupet av personens ögon som gör att du känner dig hemma i dem. Ni ser varandra på ett sätt som man inte gör i vanliga fall. Som att finna en liten oas i en människa där man så ofta hittar öknar.

Jag är själv lite kluven inför dessa två helt påhittade förklaringar. Förhoppningsvis är det en kombination av dem båda.  Jag vet inte varför man ibland helt oväntat på stan sugs in i en blick som bara tar andan ur en.  Jag vet bara att det händer mig ibland. Det finns ju uppenbarligen någonting där som inte finns annars, något som behövs för att man ska bli intresserad och vilja veta mer. Om det är för att jag är i desperat behov av en grottman eller för att hans själ smekte min vet nog bara någon lite kosmisk fluga någonstans därute.

Kalla mig hopplös romantiker om du vill men min gnistteori överger jag inte så lätt.