Som om världen inte fanns.
Idag tog jag den långa vägen hem och fann mig själv sittandes på fåfängan en stund. Stockholm låg förvånansvärt stilla och tyst under mig men så dränkte nog de svala havsvindarna en del av trafikbullret också. Medan jag satt där rullade grässtrån mellan fingrarna kom det över mig hur små vi är.
Det var en svindlande tanke men istället för att drabbas av skräck eller dödsångest började ett bubblande skratt leta sig upp genom strupen. Tänk om det är så att vårt väldiga universum bara är ett gäng atomer i en glaskula. Så mycket jobb och slit för ingenting. Fast vem vet, vi kanske bor i en väldigt vacker glaskula som någon tycker mycket om, kanske rent av någons favoritkula. Man kan ju alltid hoppas.
Sen började liveversionen av I still haven't found what I'm looking for från Milan spelas på Bandit och fan vad jag växte i det ögonblicket. Med min absoluta favoritlåt i öronen, staden under mina fötter och himlen som enda betraktare (I hope) sträckte jag ut mig och började fnittra, sen grät jag lite och skrattade lite till innan jag en sista gång svepte med blicken över Djurgården och började vandra hemåt.
Jag må vara en knäpp och obetydlig liten bit av en kvark men jag är en rätt häftig och älskad sådan och imorgon har jag knatat runt tjugo år på den här planeten. Jag kanske inte har hittat vad jag letar efter, fan.. jag vet inte ens vad det är jag letar efter, men någon dag kommer jag att hitta det och tro mig, det kommer att bli fantastiskt.
Dagens citat har ni nog redan listat ut men här kommer det i alla fall, rätt ska vara rätt.
- I still haven't found what I'm looking for
