Pride & Prejudice ännu en gång
Han snubblar på orden, tar några skälvande andetag och jag kan nästan ana daggen på min egen kind, klistrad framför rutan som jag sitter . Hur mycket jag än vill så blir det aldrig plastigt. Hur många gånger jag än ser om den så tröttnar jag aldrig på de storslagna miljöerna och tafatta ordväxlingarna. Kanske är det för att den där hollywoodkyssen lyser vagt med sin frånvaro.
Jag vet ju att det inte är så det går till, att verkligheten inte ens på den tiden gick klädd i bommulsklänningar och skimrande sidenband. Men ibland önskar jag att det kunde få vara sådär vackert och skört som det bara är barns ögon och i sagor.
Återanvänder gamla ord gör jag också men jag kan inte få nog av dem. Lika lite som jag kan få nog av Eva Cassidy eller jordgubbar med chokladglass. Mitt i kaoset och oron kan jag slå på tvn och omges av engelsk landsbygd och subtila blickar när det är som bäst. Kanske är det därför jag älskar Jane Austens verk, eller är det den hopplösa romantikern i mig som känner höstlövens färgexplosion i antågande?
