Ibland undrar jag

Mänskligheten har alltid sökt efter svar, långt innan vi kunde sätta ord på frågorna. Vi har ständigt letat efter något större än oss själva, längtat bortom den glödgande horisonten.

Ibland när frågorna blir för stora och när min existens försvinner in i ett virrvarr av atomer och galaxer är det bra att jag har de där vännerna att haka mig fast vid. De där människorna som inte ens behöver nypa en i armen för att bekräfta att man finns. Det räcker med en kram, ett par ord över internet eller ibland bara ett andetag i natten vid min sida för att jag ska landa i mig själv.

Alla förtjänar att ha sådana människor i sitt liv. Förut trodde jag inte att jag var värdig att umgås med folk som fick mig att må bra. Jag tvingade mig själv att ta hand om alla trots att jag nog var den som behövde bli räddad allra mest. Samtidigt byggde jag upp en sarkastisk och hård fasad. När den råbarkade feministen vuxit fram bevärdigade jag inte det manliga könet med en enda blick men önskade i all min ensamhet att någon bara kunde slå hål på glasbubblan jag bodde i.

Efter ett fruktansvärt filjmöljkshångel på debaser i lördags och en urladdning värd att skrivas in i historieböckerna är jag kanske inte fullfjädrad men jag är i alla fall mer av mig själv än jag någonsin varit. Jag utvecklas i takt med mänskligheten och den där strömmen jag brukade kämpa emot har äntligen fått mig att följa med.

Jag har fortfarande inte hittat det jag letar efter och kommer kanske aldrig att göra det heller men någonstans brinner en låga som jag trodde alla tårarna hade släckt. Livet är inte lätt som människa men det är i alla fall värt varenda sekund jag har av det. Jag vet inte om det här är farväl eller bara början, men mycket har hänt under ett års tid.

Jag är inte kär, men jag längtar i alla fall. Det är bättre än ingenting.