Ibland undrar jag

Jag har försonats med mitt förflutna i högklackat. Det stack till i fingrarna ibland och jag höll på att slå ihjäl mig men när jag vandrade hemåt var jag inte bara längre utan starkare också.

Ace välkomnade mig med öppna armar och trots att jag har en känsla av att gårdagen var en kväll i sorgens tecken hade jag brutalt kul. Jag gled förbi kön till baren lite för osmidigt egentligen, dunkade flaggstången i ryggen, diskuterade framtidsplaner med två artonåringar och sjöng med till Thinkin' about you så att lungorna nästan kollapsade.

Nu måste jag åka och krama på mina småsyrror lite. Det är något fel på min ömhetsmätare, jag vet.

Kram!