Oh Brother where art thou?
Mitt bland bokhyllorna längst in på pocketshop gick jag sönder. Det kom så plötsligt och oförberett att jag fick hugga tag i närmaste väggavel och kippa efter luft.
Min lillebror ska flytta ifrån mig. Jag vet att det kan verka knäppt eftersom att jag faktiskt flyttade hemifrån först men det är ju inte samma sak. Allting som livet slängt på oss har vi mött tillsammans och de där kvällarna när mörkret verkat för påtagligt hade vi alltid styrkan hos varandra. Ett tag var han det enda som drev mig vidare.
Han kommer bli vuxen och man någon annanstans utan att jag får vara med. Usch, jag är helt värdelös på det här med separationer. Det är bara så tungt att älska. De lämnar en ju alltid i slutändan på ett eller annat sätt, de där människorna man lagt sitt hjärta i händerna på.
Ikväll är mina murar nedbrutna, ikväll vill jag inte att han ska lämna mig och ta med sig all den trygghet han så länge inneburit. Fast det skulle jag aldrig kunna säga till honom. Han behöver det här och jag vet det, men likförbannat sitter jag här med hushållsrullen i högsta hugg ändå.
Jag kommer att vara stark när han slänger in den sista flyttlådan i pappas baklucka och vi kramas hejdå. Jag kommer le och be honom ringa snart. Sen kommer nog leendet förvridas när pappas gula volvo inte hörs längre.
Vad som kommer att hända när jag går in i hans rum efteråt och ser de tomma hyllorna och märkena efter hans sängben på golvet vågar jag inte svara på, men det blir nog ingen vacker syn.
