Vita rosor.
Det har varit krävande och min röst är inte vad den borde vara men visst klarade jag av det med bravur. Speciellt med tanke på att första lektionen gick ut på att "kasta basketbollar på fröken". Här kom verkligen mina blixtsnabba reflexer till användning.
Idag är det Torsdag och i sann alla hjärtansdagsanda ska jag arbeta som servitris på Lördagkväll, ännu ett bevis på min oförmåga att säga nej. Fast om jag nu ska vara helt ärlig så känns det rätt skönt att trubba av världens kärleksyra i form av papperslappar och röda rosor. Dessutom har jag lyckats fresta Marion att hjälpa till. -Pengarna räcker ju faktiskt till två utekvällar, som hon ångestladdat fick ur sig innan hon tackade ja.
Jag låter lite som en bitter kärring när jag pratar om alla hjärtans dag, vilket jag inte alls är, eller jo, lite kanske. Mer för att jag aldrig var ett ämne för killarnas uppmärksamhet när jag var liten, om vi då räknar bort alla trettioåriga män, än för att alla går runt och pussas på gatan. Jag var en av alla de där som varken fick lapp eller ros eller för den delen uppbjudningar till dans. Dessutom så är jag inte så värst förtjust i röda rosor, jag kan förstå att det låter lite skruvat att säga att de påminner mig om död. Men på något underligt vis gör de det.
Vita rosor däremot är bland det vackraste jag vet. Vita rosor och användbar glaskonst, jag tänkte att det var lika bra att skriva det om Romeo skulle få för sig att titta förbi. Man vet ju aldrig.
