Ibland undrar jag

Imorgon ska jag ha mitt första uppdrag som lärarvikarie. Man känner sig nästan som en hemlig agent när de ringer en från ett hemligt nummer och frågar om man kan jobba. Och som alla hemliga agenter tänker jag inte vara mer detaljrik än så. Önska mig lycka till!

När jag var uppe hos tanten häromdagen granskade jag hennes videoställ så som jag gör hos alla stackare som släpper in mig i sin lägenhet. Efter en stunds rotande hittade jag den relativt nyutgivna Nuovo Mondo och tindrade tillräckligt med ögonen för att få ta med mig den hem. Hon prackade dessutom på mig Drottning Margot, en film som jag efter en stunds tittande kunde stämpla som våldsorgie med inslag av gladporr i renässanskläder.

Visst hade den sina moments, men det är ingen film jag kommer bära med mig. Den nya världen, som filmtiteln ljuder på svenska, dock tog mig med storm så fort kameran svepte in över Italiens grässlätter. Filmen var så vacker att jag satt som klistrad vid skärmen och inte ens vågade trycka på paus av rädsla att den magiska stämningen skulle skingras.

Fotot är magnifikt och historien om den italienska familjen Mancusos väg till Amerika, landet där det regnar pengar från träden och floderna är fyllda av mjölk, likaså. Den är snarare ett konstverk än en filmproduktion och jag tycker att alla borde ta en vän i örat och gå och hyra den. Den enda varningen som finns att ge är att man får en avsmak för amerikanare, men det är en ärlig skildring och en vacker sådan.

Klart slut.