How did you fall?
Igår, på väg hem genom natten såg jag någonting mellan de fallande snöflingorna som skar in i hjärtat på mig. Två små tjejer, inte äldre än tretton, satt huttrandes ihopkrupna i en port med en vodkaflaska mellan sig. Jag ville så gärna gå fram, svepa en varm filt om dem och fråga om de inte kunde vänta med att bli vuxna ett par år till.
De såg så små med sina översminkade ansikten och jag kom att tänka på min lillasyster. Kommer hon också att valsa runt i en för kort kjol och supa sig redlös om några år? Vad är det jag egentligen signalerar när jag går ut på krogen? Fast Kluckens bild av att gå ut är, tack och lov, fortfarande att man äter godis och dansar till schlagerhits, jag har hållit min mun stängd.
Tanken på att hon redan står framför spegeln och granskar sin kropp vid tio års ålder får mig att må illa, men det är ju vad samhället talar om för henne att hon ska göra så hur ska hon kunna veta bättre? Jag ståd ju också där, framför spegeln alltså, med kritiska ögon i så många år.
Det är lite lustigt, men jag vet verkligen inte hur jag ser ut längre. Visst känner jag till varenda liten detalj men kan inte se på mig själv ur ett helhetsperspektiv. Jag kan inte avgöra om jag är vacker eller inte, om jag är tjock eller smal, det har på något vis tappat betydelse. Vad spelar det för roll egentligen när man tänker efter? Det finns så mycket roligare saker att fokusera på.
Men hur ska jag kunna få henne att förstå det?
