Ibland undrar jag

När jag satt och åt lunch med Marion idag fick jag äntligen, efter ett och ett halvt års oförmåga att känna någonting, en rusning av fjärilar genom kroppen.

Jag tittade förstrött ut genom fönstret och fastnade med blicken i ett par vackra ögon, istället för att rycka på axlarna som jag gjort tidigare började det susa i öronen och bubbla i hela kroppen innan jag hann blinka. Övermannad av reaktionen fick jag diskret nypa jag mig själv i armen under bordet för att inte övervinnas av längtan att springa ut och tacka honom. Tacka honom för att han väckt mig ur den urtrista dvala jag levt i så länge.

Aldrig mera p-piller. Visst hjälper de men priset jag betalar är för högt. Jag har inte visat intresse för en kille på så länge att min egen mor försiktigt tog mig i armen för ett par veckor sedan och frågade om det möjligtvis var så att jag var på väg ut ur garderoben. Det var först och främst av den anledningen jag slutade. Jag var helt enkelt tvungen på att få svar på om min avsaknad av intresse för killar berodde på det.

Ladies and gentleman, jag är inte lesbisk. Det är absolut inget jag hurrar över men det känns skönt att veta vem jag är. Gudarna vet att jag ibland önskat att jag vore lagd åt det andra hållet eftersom att killar verkligen kan vara ett mysterium men nu är det som det är och då får jag helt enkelt försöka reda ut dem.

Jag önskar att någon hade talat om för mig att man att det finns fler biverkningar med p-piller än huvudvärk, viktuppgång och blodproppar. Om någon ens hade andats om att man blir immun mot mäns attraktionskraft så hade jag krävt starkare smärtstillande istället. Jag behöver inte spä på mina svårigheter för män, snarare trycka ner det i jorden. Om man kan köra bil, bära möbler och inte är rädd för spindlar finns det inget kvar när attraktionskraften försvinner.

Hur kan det vara så att forskarvärlden inte har kommit upp med mer än p-piller som hjälp mot menssmärtor? Vi lever på 2000talet för i helvete. Att gynekologen vågade yttra "det går över när du får barn" är faktiskt inte bara löjligt utan även pinsamt. Visst för att det är så men tänk om jag inte skulle vilja ha barn, innebär det då att jag antingen ska behöva bli personlighetsförändrad eller svimma en gång i månaden tills jag fyller femtio av smärta? Har vi inte kommit längre än så?

Ibland förstår jag faktiskt vad feministerna menar. Mycket de säger är underligt men att vi inte har kunnat lösa ett problem som funnits med sedan tidernas begynnelse är ju helt sjukt. Vi kan ju transplantera hjärtan, men vi har inget effektivt medel mot mensvärk. Är det bara jag som tycker att det är komiskt?