All denna rädsla.
Imorse när jag slog jag upp ögonen till Veronica Maggios låt 17år vaknade jag verkligen. Rädslan som gnager i mig är känslan att jag håller på att bli lämnad kvar vid den dammiga vägkanten. Samtidigt är jag medveten om att jag självmant klivit av partybussen.
Jag vill upptäcka världen bortom dimman på bussen men är medveten om att beslutet jag fattar är ödesdigert. De på bussen kommer snart att ha glömt att dörrarna öppnades och de kommer fortsätta utan mig. Det är ju inte så att jag vill att folk ska stanna upp för min skull, men jag skulle ljuga om jag sa att det inte gör lite ont att stå ensam kvar och se dem försvinna bakom närmaste vägkrön.
Jag har aldrig varit bra på att hålla i saker. Snarare har jag ofta låtit dem glida mig ur händerna utan något vidare motstånd. Levt efter regeln att om de hade velat stanna kvar hade de gjort det. Visst bär jag ett ansvar själv, jag valde ju att trycka på stoppknappen igår, att inte följa med ut.
Det är inte så jävla lätt att hela tiden stå på egna ben, att vara så stark och förnuftig, att vara övermogen. Men jag kan faktiskt bara göra så gott jag kan. Äsch, nu ska jag diska och sen iväg och träffa brorsan. Han har köpt sig ett nytt brädspel som han vill testa. Nörden i mig längtar faktiskt lite.
Och föresten måste de där på bussen faktiskt pausa någon gång, det gäller bara att vänta ut dem.
Min paus är alldeles runt hörnet. Det måste finnas mer än en hand på rumpan i acemörkret.
Det är det som är tjusningen med sl-kort kära du, man kan hoppa av och på när man vill :)
vi finns ju kvar. jag förstår exakt vad du menar. jag försöker bara ta vara på min ungdom medan det fortfarande är kul med alkohol och sena nätter. man har hela livet på sig att vara vuxen och gammal och jag vill inte hoppa av för tidigt heller.
we won't forget about you :'P vi borde ta en fika eller nåt allihopa och ha lite kul utanför dimman nån dag snart :)
