Semlor hit och semlor dit.
I brist på samtal från jobbet fick jag panik idag och gav mig ut på långvandring. Jag har en smärtgräns på tre dagar, får jag inte jobba den fjärde gäller det att avreagera sig snabbt innan verkligheten blir för påtaglig.
Jag kommer jobba ihjäl mig när jag blir vuxen, men det är bekvämt att begrava sig i arbete. Om jag har ett uppdrag att utföra får livet ett syfte och då blir det lättare att andas. And yes, jag vet att det låter som en något mentalt instabil livssyn men den är den enda jag har för tillfället. Den får snällt hänga med tills jag hittar något bättre att hänga upp tillvaron på.
Promenaden hjälpte i alla fall och mitt i den skånska bokskogen på Djurgården ringde min chef och bad mig komma på intervju om ett långtidsvikariat imorgon. Jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig, den som lever får se helt enkelt.
För att byta samtalsämne så kan jag meddela att jag ska på middag hos min dagiskompis ikväll. Det heter väl förskolekompis egentligen men jag har inte hunnit gå in det ordet ännu så ni får hålla till godo med dagis. Det är intressant att man kan vara ifrån varandra i fem år utan så mycket som ett ord utväxlat och sen träffas igen och inse att ingenting har förändrats.
Det känns som att det var igår vi tävlade om att gunga högst i stadsparken, eller när vi jagade killarna vilket antingen slutade upp med en blöt puss eller några hårtussar i handen. Vi hittade på en hel del hyss också. Det värsta var nog när vi klippte av håret på varandra med en kökssax. Mammas chockade ansikte när hon kom in i rummet kommer jag att bära med mig för resten av livet.
Nu ska jag sluta snacka en massa skit och gå och göra lite te istället. Glad Fettisdag, eller vad man nu säger.
