Jag är kär!
Så fort bilen rullade in genom allén som leder fram till några av de häftiga husen på SLU:s område började det susa i öronen på samma sätt som det gjorde när jag klev in genom dörrarna på Kärrtorps gymnasium. - Här kommer du att trivas, viskade en björk när jag klev ur bilen och klappade den vänligt barken.
Det var liksom kärlek vid första ögonkastet. Allt från de små växthusen till den pampiga rektorsinstitutionen tilltalade mig. För att inte nämna den vackra naturen som omger det gigantiska skolområdet. Det gör ingenting att jag får pendla en timme för att ta mig dit för jag vet på något överjordiskt sätt att jag kommer att bli lyckliga där. Det kändes på samma sätt med den vita fasaden på Kärrtorp om än inte starkare här. Det valet har jag ju inte ångrat en enda gång trots mina pärser.
Jag lyckades dock inte få syn på någon mänsklig varelse i terrängen men hästarnas mjuka mular i hagen räckte som övertygelse på att det hela var på riktigt. Eftersom att min magkänsla inte har svikit mig hittills så tänker jag följa den ännu en gång.
För första gången sen jag gick ut gymnasiet känner jag mig trygg. Jag har hittat hem!
