Det är dags att pröva mina vingar.
Det är dags att jag ger upp och faktiskt växer upp. Det känns läskigt att ta steget till en egen lägenhet men det är faktiskt dags. Jag vet ju att jag kommer att må mycket bättre när jag väl sitter där vid mitt lilla köksbord med en tekopp i handen men ändå tvekar jag om jag skulle klara av det.
Varför måste jag vara så feg? Jag förstår inte ens vad jag är så rädd för. Jag kan betala räkningar, laga mat, baka, borra, måla, tvätta och städa. Jag är ju en fullfjädrad flyttfågel och är det något jag inte fixar så får jag ju bara be om hjälp. Svårare än så är det inte, eller hur?
Fan va rädd jag är.. Jag kunde utan vidare klampa in på HBO i Los Angeles vid fjorton års ålder och prata engelska med en producent i flera timmar, men att hoppa ur boet och pröva mina vingar går minsann inte för sig.
Visst är det en risk att flytta hemifrån och visst kan det kajka ihop totalt här om jag försvinner men jag måste sätta mig själv i första rummet. Vem ska annars göra det?
