Ibland undrar jag

I mer än fyra år nu har jag haft äran att försöka hinna med när Josse är ute och spatserar. Om det är hennes långa ben eller bara hägrande godis har jag inte kommit fram till ännu, men snabbt går hon i alla fall.

Jag är så glad att Josse damp ner i stolen brevid mig första lunchen på Kärrtorp. Hon sa knappt pip men det gjorde inte så mycket. För även om theark tröjan och eyelinern skrek "rebellisk tonåring" så behövde man inte skrapa särskilt länge på ytan innan en rolig och varm tjej uppenbarade sig. Sen att ett ögonkast från den andra räckte för att vi skulle ligga i en enda fnittrande hög på bänkarna gjorde ju inte saken bättre.

Sen dess har vi liksom hållit ihop, trots att jag kallade henne för Josefin lite för många gånger i början och vi båda två är skitdåliga på att prata i telefon. Jag vet att hon är rastlös och att det blixtrar till av skräck i ögonen på henne när man nämner diskmedel, men hon är värd sin vikt i guld min rödluva.

Tack så mycket för allt, och grattis på födelsedagen gull!

- Jag gjorde en liten pöl utanför syster..