En riktig återställare.
Jag vill inte gnälla om hur bakis jag är så därför är det nog bäst att inte säga så mycket.
Debaser-slussen får helt klart godkänt med en liten stjärna i kanten. Det låg en doft av subtil romantik i luften som något tafatt försöktes viftas bort utan att riktigt lyckas, och tur är väl det!
Jag vandrade som vanligt hem med det spegelblanka havet och Saybia som enda sällskap. Ibland är stockholmsnatten så vacker att det nästan är löjligt, och med I surrender i öronen blev det en minnesbild att klamra sig fast vid.
Idag crashade jag hos Anni och uppkrupna i soffan med varsin återställare i handen satt vi och pratade sådär öppet och okonstlat om allting som man bara klarar av när man mår lite småilla.
Nu ska jag begrava mig i Edward Nortons förföriska uppenbarelse och börja skriva ner mitt telefonnummer på en lapp. Jag har en känsla av att jag kommer behöva ta det en siffra i taget. Hoppas ni mår bättre än jag gör!
Kram!
