Ibland undrar jag

Ibland är det glassigt att ha vuxit upp på ett kulturhus. Alla de där timmarna man tvingades att sitta och rita hos ljudteknikerna eller hjälpa till i restaurangen medan farsan sprang runt som en eldbiten ekorre betalar sig liksom i slutändan.

Vi insåg rätt snabbt att vi förmodligen varken skulle se eller höra bra om vi inte gjorde något drastiskt. Sjuhundra inklämda personer talade för detta. Så vad gör han då inte? Efter ett kort snack med Timmy (en av sveriges bästa ljudtekniker, bara sådär btw (för att skryta lite)) fick vi glatt ställa oss vid honom.  

Konserten motsvarade alla mina förväntningar och mycket mer. Gavin Degraw bjöd på sig själv, skämtade, dansade helt i otakt och framkallade en musikalisk upplevelse i världsklass. Bandet var så tight och samspelt att jag nästan började fundera över om de läste varandras tankar. Det var precis vad jag behövde och han förskräckt försökte värja sig från ett par string som kom flygande från publiken och frågade, - What do you mean? You want me to do your laundrey? höll jag på att kvävas för att jag skrattade så mycket.

Hela publiken sjöng sönder sig när Gavin tog de första tonerna i Chariot och ingen märkte avsaknaden av konfetti och underliga frisyrer. Ibland räcker det med gamla hederliga gitarrer och "fishmoves".