Ibland undrar jag

Skuldkänslorna låg och skvalpade i botten på vinglaset ikväll men jag skjölde snabbt ner dem och tystade samvetet med chokladpuddig. Imorgon får jag väl springa till Malmö eller nått för att förbränna alla okynneskalorier. Efter att jag släppt bomben förstås, tänkte nog ta det när jag satt på mig springskorna. Fly från problemen och felandet i ett par vita shorts och linne.

Malmö ja, dit måste jag ta mig. Kanske på kvällstid till och med, säger hon som redan blivit överfallen i en mörk gränd en gång. Fast måste man verkligen vara rädd, räcker det inte med att vara gatsmart? Helt enkelt är det kanske inte att vara det på fyllan men man tycker ju att det borde sitta i ryggraden på oss storstadsbor.

Nu är det väl inte Malmös uteliv som lockar, mer utställningen om Nelson Mandela och havet. Som jag saknar havet, de sommarglittrande vågornas skvalpande, havsfåglarnas skri och den salta doften som letar sig in under huden. Stockholm saknar jag också, förvånande nog. Staden som skrämde och äcklade mig som liten har rotat sig ordentligt. Jag längtar efter att få gå vilse på kungsholmen och ligga i det nyklippta gräset på djurgården igen. Jag saknar staden som man kan vandra i timmar utan en ändskylt i sikte.

Jag har vuxit ut Lund och kommer aldrig att kunna tränga ihop mig i Uppsala. Undrar om jag växt färdigt?