Jag är en liten arbetsmyra.
Livet på mässan går i en monoton takt men det är ändå en mysig stämning som har lägrat sig bland segelbåtarna och vattenskidorna. Jag fikar med kassatanterna och vi pratar om allt mellan deras söner och att jag har hela livet framför mig. Man skulle nog kunna säga att jag har blivit en i gänget, sen om det är sunt att umgås med kvinnor gamla nog att vara min mormor överlåter jag till er att döma. Jag trivs i alla fall.
Samtidigt längtar jag till nyare jaktmarker. Jag vill utmanas, ge mig ut i snårskogen igen. Det händer i och för sig en hel del eggande saker på mässan. Häromdagen till exempel så fick jag helt plötsligt syn på kungen promenerandes förbi mitt lilla bås. Då menar jag Karl Gustav alltså, monarkins surmulna ansikte. Jag har aldrig tänkt på hur kort han är och hur bittra säpo ser ut. Eller är det de som är hans livvakter? Jag har ingen riktigt koll.
Och idag fick jag ju faktiskt äran att ha Bertil på axeln. En liten papegoja som strök sitt huvud mot min kind och mjauade mjukt. Tyvärr fick han inte komma in, djur är ju faktiskt inte tillåtna. Sen har vi ju dragspelsmannen som har varit på båtmässan och i över trettio år. Den gubben är verkligen ett original.
Föresten Marion, Broccoli har inte alls slutat men han jobbar som parkeringsvakt. Det är därför jag inte har kunnat lokalisera honom. Stackaren såg lite konfunderad ut när han såg mig.
Dagens slutsats är att jag måste sluta titta efter, hm.. vad ska jag ha för kodord den här gången. Koltrasten kan jag kalla honom. Jag vet inte varför det sticker i kroppen på mig när jag ser honom. Han måste påminna mig om någon som gör mig lycklig för vi har aldrig pratat med varandra. Det beror förmodligen mest på att jag får tunghäfta och en överväldigande längtan att springa och gömma mig när han kommer i närheten. Vad kan jag säga, jag är inte van vid att behöva sitta på mina händer för att inte få för mig att linda in dem i någons hår.
Snipp snapp snut, så var sagan slut!
Broccoli ♥
