Vilken skitdag..
Dagar när man vaknar upp med den obehagliga känslan av att man lika gärna kan gå och lägga sig igen ska man faktiskt lyssna på sin oroliga mage. Produkten av att faktiskt stiga upp och åka till jobbet blir bara tröttnad på livet. Det hela började med att jag trillade i trappan och sen har det gått käpprätt åt helvete, om jag får uttrycka mig så.
Allt är bara fel idag. Jag gör fel, jag ser fel ut, jag är fel, det är fel på världen, han vill inte ha mig.. you name it.
Vart ska jag göra av mig själv när varken springtur, Eva Cassidy eller chokladglass verkar hjälpa? Jag är så frustrerad och sorgsen på samma gång och tro mig, det är en rätt osmaklig kombination. Nästa metod på listan blir en lång dusch fast jag tvivlar på att jag kommer må bättre efteråt. Vissa problem måste man nog bara sova bort`.
Ibland fascineras jag av hur ung och naiv jag är. Hur är det möjligt att det kan göra så ont? Varför har det någon som helst betydelse att han inte vill ha mig?
Det här inlägget stämmer inte alls särskilt väl ihop med det föregående. Visst repellerar jag alla, men det är helt omedvetet. Och det är ju faktiskt inte som att någon annan tar första steget heller. Varför måste jag vara så brutalt blyg för...
God natt.
