Ibland undrar jag

Lukten av nederlag hänger i luften, sista ronden är avgjord och jag ligger platt på marken med blodsmak i munnen. Så det gick inte den här gången heller. Hur många gånger ska man behöva ge upp, inse att man inte var tillräckligt intressant, inte intelligent nog, att spegelbilden inte räcker till den heller?

Än så länge kommer jag alltid på fötter förr eller senare, men hur länge till? Är det kanske dags att rycka av sig prislappen och springa ut från köttmarknaden. Sluta förnedra sig själv på det här obehagliga sättet som fan aldrig leder någonstans?

Jag är så trött på världens perfektions hysteri. Varför ska jag behöva ha dåligt samvete för att jag inte ser ut som ett uppstramat vältränat skelett? Jag är arg, jag är bitter och så evinnerligt trött. Jag vill inte vara en jävla grytbit längre.

Var är världen bortom de här tankarna, var finns du?