Jag har letat hösttecken.
Det ser nog lika lustigt ut varje gång jag faller ner på knä vid närmaste rabatt med min lilla illgröna kamera för att fota en gren som fallit mig i smaken. Folk tittar i alla fall ganska roat på mig. Inte för att det gör något, jag har aldrig varit den som skäms så särskilt intensivt. Jag faller liksom in i ett tunnelseende när någon vackert kommer i min väg, och då verkar omvärlden rätt oviktig.
Men så är det väl med alla känslostormar. När jag ser något obehagligt som försiggår på skolgården kopplas samma funktion på. Med ett skrämmande uttryck över munnen har jag mer än en gång skingrat de inblandade så fort de uppfattat mig komma marscherandes ur ögonvrån. Fröken sträng har de flesta redan lärt sig att inte ge sig i lag med.
Nu tappade jag tråden helt och min solstråle fyller åtta idag. Bilderna får faktiskt vänta till imorgon.
Puss och kram!
