Kamomillte
Ibland får mina skruvade visioner underliga effekter på min lägenhet. Jag äger till exempel fler än tio böcker om läkeväxter och svampar i naturen men några sjumilastövlar ligger aldrig och skräpar i hallen. Mina kryddväxter står pallade på varandra i köket men istället för att de får komma till nytta vårdar jag dem på samma sätt jag tror gamla tanter gör med sina porslinsblommor. Som om det inte vore nog har jag en akustisk gitarr med inbyggd mick, men någon förstärkare, se nej det har jag då icke.
Allting talar lite för tydligt om vilken hopplös drömmare jag är. Samtidigt är jag ökänd som fröken sträng av alla nyblivna elever och duktiga-bullen av mina föräldrar. Det hände nog något däremellan som blåste liv i den här rödvinspoeten som kan sitta invirad i en Ikeafilt vid balkongdörren och bara stirra förundrat på solnedgången en tisdagskväll.
Vad det är vet jag inte, men mitt nästa projekt är i alla fall att måla om klinkern i badrummet vitt. Jag tackar gudarna för min frenetiska "måste avsluta alla påbörjade projekt" anda. Har en känsla av att jag nog bara skulle bli sittandes vid balkongdörren med valsång på i bakgrunden annars..
Dagens fundering kretsar kring att någon försökte förolämpa mig med kommentaren att jag bara överanalyserar allt. Men är det inte så att de egenskaperna man ser hos andra ofta är de man hatar mest hos sig själv?
