Wonder Woman med stort W.
Tjugo minuter innan jag skulle lämna skeppet idag, ställde sig en av sexåringarna mitt på golvet och kaskadkräktes i en låda med lego.
Ensam och väntandes på min ersättare med tio andra barn tittandes storögt på honom gick jag in i trance. Innan någon hunnit blinka hade jag slitit upp stackaren och legolådan, satt honom på kakelgolvet i köket och sprungit efter ett ombyte samtidigt som jag i farten greppade telefonen och febrilt började leta efter föräldrarnas nummer.
Efter att ha kommenderat modern på rätt usel svengelska att genast teleportera sig till skolan och bytt om på pojken som skakandes klamrade sig fast vid en köksstol så var det bara att börja diska legobitarna. Någonstans mitt i alltihop hann jag bocka av barnen som gick och även prata med en förälder om utformningen på årets höstlovslappar.
Hur det hela gick till har jag egentligen ingen uppfattning om, men tjugo minuter senare låg alla legobitarna i diskstället och pojken var hämtad. Själv stod jag iförd halsduk och kappa vid ytterdörren, redo att lämna över nycklarna med försäkran om att läget var under kontroll.
Men min blixtsnabba reaktionsförmåga har ett pris, jag börjar mer och mer likna en cementplatta över axlarna och ryggen. Undrar om man kan anmäla det till försäkringskassan?
