Ibland undrar jag

När jag vaknade i natt av att hela rummet skakade funderade jag oroväckande lite över vad det var som pågick. Sängen gungade från sida till sida under 25 sekunder, en tavla föll ner och fönstret skallrade men jag bortförklarade hela händelsen med att de förmodligen sprängde i närheten och somnade snabbt om. Snacka om att vara trött.

När jag vaknade funderade jag över om jag drömt det hela men när jag sedan tog upp den underliga händelsen vid middagsbordet fick jag förklarat för mig vad som pågått flera hundra meter under mina fötter. Egentligen tycker jag att det är lite underligt att jordbävningar händer i Sverige med tanke på att vårt lilla land ligger mitt på en kontinentalplatta. Men jag är ju ingen expert direkt.

Det är mäktiga krafter i rörelse under oss, skitcoola krafter. Att ha varit med om ett tvättäkta jordskalv på 4,7Richter är så mycket häftigare än att ha hälsat på Bruce Willis. Det var inte häftigt över huvudtaget egentligen, men han var i alla fall trevlig och luktade gott. Det enda som kanske hade kunnat slå händelsen igår var om jag faktiskt hade räknat ut vad som pågick istället för att bara muttra något om byggjobbare och vända på mig som jag pinsamt nog gjorde.

Det jag ville säga var i alla fall att marken inte har slukat mig utan att jag lever och frodas. Nu ska jag ha gitarrlektion med farsan. Ha det så bra!

Efter en förvirrad halvtimme på Stockholm Central där tågpersonalen envisades med att neurotiskt byta spår för inkommande tåg var tionde minut var det rätt skönt att äntligen komma på tåget som, tro det eller ej, rullade in på orginalspåret.

Jag var så trött att jag inte ens orkade bry mig om att jag satt baklänges utan drog bara demonstrativt ner luvan över ögonen och lyssnade på James Morrison och Albalone Dots resten av färden. När jag några timmar sendare släpat min onödigt stora väska av tåget med gitarren svängandes på ryggen kom den där krampaktiga känslan i bröstet när Lund uppenbarade sig för mig. Det är knäppt att jag fortfarande känner så starkt för den lilla stad jag spenderade mina första år i men jag kan inte hjälpa det. Känslan förstärktes ytterligare när jag fick syn på en välbekant figur i skinjacka påväg mot mig.

Väl hemma i det illa radhuset möttes jag doftande nejlikor och hemtrevlig julbelysning. Kalla mig blödig men jag fick kämpa med tårarna en stund innan lugnet lagt sig och jag lyft ner vardagens tyngd från mina axlar och stuvat in den i garderoben.

Att det bara är en flyktig trygghet spelar inte så stor roll, jag har ju trots allt ett gäng med axlar att luta mig mot i Stockholm. Det är bara det att jag alltid blir lika överumplad över hur... jag kan inte ens sätta ord på det. Det låter så dumt att säga att jag känner mig välkomnad, för det är så mycket mer än det.

Vissa saker ska man nog inte ens försöka sig på att beskriva. Det är ungefär som att riva bort sårskorpan från ett myggbett. Jubelidiotiskt när man tänker efter.

Kramar.

Jag har ont i halsen och har en känsla av att någon också kommer att få det i sinom tid. De här tre dagarna har varit sinnessjukt intensiva. Jag har druckit lite för mycket, släpats iväg på farliga äventyr och skrivit högst underliga meddelanden på facebook. Nu tänker jag avsluta veckan med filmen Mamma Mia av den enkla anledningen att jag inte orkar med mer spänning i tillvaron just nu.

Ibland önskar jag att jag ägde förmågan att läsa folks tankar. Jag är ganska duktig på att lista ut vad människor tänker säga här näst eller hur jag ska bete mig för att passa in i en viss situation. Det är bra på vissa sätt men extremt dumt med tanke på att jag på sätt och vis ljuger för dem. Om man inte visar vem man är från början så blir det mycket svårare att göra det sen.

Det här är en funktion som behöver ses över. Men nu ska jag titta på film och drömma mig bort till grekiska öar, självinsikten får vänta tills imorgon.

Ciao

en vetenskaplig undersökning visar att om man tittar och klappar på en kattunge så aktiveras samma endorfincentrum som vid sex och intag av kokain?

Man kan alltså bli hög på kattungar.. hahaha.

Vi ses på ace!

Nu har Marion lekt dr Phil med mig en stund men jag känner mig inte klarare i huvudet för det. Jag kan inte urskilja en enskild känsla ur molnet med både vackra och fula färger. Det ska bli skönt att flyga söderut, kanske är allt jag behöver en stund för mig själv i stadsparken eller ett par andetag vid hamnen i Lomma för att komma till sans.

För tillfället för Adrian Lux duga. Det är något med mjuk elektronisk musik som gör att himlen inte känns så långt bort. Det är svårt att sätta fingret på vad det är i de stabila rytmerna med melodi inslag som är så fantastiskt. Jag vet fortfarande inte vad det är som gör att man faller stenhårt för vissa låtar medan andra kan tråka ut en till tusen. Det är en spännande vetenskap.

Som sagt så är jag lite snurrig och obekväm i mig själv idag men jag återkommer.

Jag kommer ihåg att någon körde upp en tequila shot i ansiktet på mig och att jag satt i hans knä. Resten av kvällen är inlindad i ett vimmelkantigt skimmer. Ännu en gång har jag blivit tillsagd av vakten att skärpa mig (två gånger) och som vanligt missade jag alla kvällens höjdpunkter. Jag vet inte hur jag lyckas..

Nu sitter jag här med både huvudvärk och illamående och försöker trassla ut knuten som en gång var kvällens röda tråd. Det går sådär om jag ska vara helt ärlig. Jag kan inte ens komma fram till hur mycket jag har druckit, vilket alltid tyder på att man har fått i sig för mycket.

Något som lugnt kan konstateras är att jag aldrig gör något halvhjärtat, det finns bildbevis. Lite för mycket bildbevis egentligen men man hånglar faktiskt på egen risk när ens kompisar sitter på en partykamera. Och med tanke på att det är ett så sällsynt fenomen så kan jag nästan unna dem det.

Dagens guldstjärna går till den urgulliga busschauffören som tålmodigt väntade medan vi fifflade med våra mobiler.

Min kropp är i ständigt uppror mot sig själv. Det är det som är det jobbiga med att ha ett överaktivt immunförsvar. Är inte det en rätt konstig diagnos egentligen?

Jag har alltid haft exem till och från i mitt liv. Jag har fått det berättat för mig att när jag var riktigt liten svimmade sjuksköterskan när hon såg min såriga kropp. Idag är utbrotten inte lika omfattande men det är ett ständigt irritationsmoment i vardagen som alltså har hängt med i hela mitt liv. Och visst har jag lämnats med ärr från min förbryllande åkomma. Jag har till exempel inga pigment i armvecken längre. Sug på den ni!

Diagnosen jag fick när jag gick och smällde näven i bordet hos läkaren vid femtonårs ålder, bildligt talat då, var topiska exem orsakade av överaktivt immunförsvar. Nej, jag vet fortfarande inte vad det betyder. Bara att det innebär att den kliande känslan kan komma av precis vad som helst. Solsken, citrusfrukter, djur, kyla, värme, vatten, torka, stress, förändringar... you name it.

Ibland har jag funderat på om det är psykiskt. Om det är den posttraumatiska stressen från min barndom som spökar, under den perioden var jag rätt imponerade av mina blåsor i armvecken. Titta, det här har ni framkallat! Men eftersom att jag praktiskt taget föddes med mina exem så övergav jag den teorin rätt fort, det är ju min hjärna som sänder ut fel signaler så på sätt och vis kan man ju säga att det är psykiskt. Men det jag kan inte framkalla dem med hjälp av tankekraft. Anledningen till att jag vet det var att jag ett tag försökte tänka bort dem. Nu blev det lite invecklat.

Jag försöker att inte tänka så mycket på det utan smörjer mig bara lydigt med kortisonsalva och koncentrerar mig på viktigare saker. Så, nu lämnar vi det.

Have a nice day

Igår gick jag min längsta promenad på flera år men det har en tendens att bli så när man går ut och går tillsammans med Marion. Vi blev attackerade av en arg liten man i bil och gick vilse bland KTH studenterna men till slut hittade vi fram till Universitetet. Där skildes våra vägar åt för jag hör inte hemma i de stora och smått skrämmande husen utan istället sjönk jag tacksamt ner på en tunnelbanestol medan Marion lärde sig kemiska formler någonstans långt borta i ett laboratorium.

På kvällen mötte jag upp Josse och vi studerade tavlorna på Grand innan vi hörde Marions klackar eka mot marmorgolvet och vi lydigt gav våra biljetter till mannen i dörren. De vuxna var okej. Ingen film som jag tog med mig hem i hjärtat efter att bion var slut men det var ändå inte bortkastade pengar. Trots att Björn Gustavsson spelade över och handlingen var lite invecklad så var fotot otroligt vackert och Sverige verkade på något sätt plötsligt exotiskt.

Och idag då så lånade jag bilen och vi begav oss av till Ikea i kungens kurva. Det var mest tack vare Kristin som vi kom fram, mitt lokalsinne är inte vad det borde vara. Efter att ha klappat på "Panda korvar" som Josse kallade dem och jag plockat åt mig doft ljus gick vi mot kassorna där Marion och Kristin mötte upp med ett gäng ramar och frågan om de fick komma hem och spackla hos mig.

Självklart kom vi på att vi var hungriga efter att vi gått ut från Ikea och vi åkte upp för rulltrappan igen. Det var när vi satt där och diskuterade rika människor som den där varma känslan började sprida sig i bröstet på mig. Den som alltid infinner sig när jag kommer på hur lyckligt lottad jag är. Jag stod dock emot impulsen att slänga mig runt halsen på dem alla tre för ibland ska man bara njuta av ögonblicket som det är.

Jag kanske inte är så rubbad egentligen.

     

För några år sen hade jag aldrig ens kunnat föreställa mig att jag skulle bli en sån som skulle behöva be om ursäkt dagen efter. Ändå satte jag mig nu i morse ner vid datorn och skrev ett litet meddelande med orden förlåt, alkohol och tack.

Det är inte helt lätt att vara en utreakad känslomänniska alla gånger. Jag önskar att jag kunde stänga av kranen som normala människor. Att jag skulle kunna gå in i stormens öga och bara andas en liten stund. Jag önskar att jag inte vore så knäpp helt enkelt. Men man kan ju bara göra så gott man kan och under omständigheterna så har jag en känsla av att jag ändå blivit så bra som jag kan bli. På vissa ställen är jag är lite dåligt hoptejpad bara.

Livet är en prövning och läxan är att lära sig älska, som min morbror sa en gång. Jag hoppas att det ligger lite i det, för det är ju det svåraste man kan göra, att älska kravlöst.

Det ligger lite Dileva över det här inlägget men jag gillar det. Nu ska jag gå och göra det absolut tråkigaste man kan ta sig för en gråmulen söndag... Jag ska sortera tvätt.

Glad andra advent!

Jag är så trött på att jag ställer mig själv i skuggan. Jag är så jävla trött på att jag inte känner mig vacker trots att folk säger att jag strålar och jag orkar inte längre övertas av otillräckligheten som sitter fast på mig likt en växande svartnande böld.

Jag önskar att min trasiga spegelbild kunde mäta sig med den färgsprakande regnbåge som bor i mig.  Jag önskar att jag kunde vara mer av tjejen som vågar sträcka ut armarna mot världen från södertorns topp. Hon som kan gå upp på scen inför flera hundra människor och orädd sjunga rakt från hjärtat. Den tjejen fruktar ingenting, hon skulle utan vidare gå i döden för sina kära.

Men den tjejen försvinner med alkoholen och kvar blir bara ett leende som sakta suddas ut mer och mer allteftersom timmarna rullar fram. Mina vänner ser det inte men jag vet. Hon somnar in och vaknar inte förens allt gift är oskadliggjort. Jag gillar inte den osäkra varelse jag blir på fyllan, den vacklande, rädda, odugliga och fula skepnad jag intar.

Jag har inte kysst någon sen i september och dömer mig själv efter det. Det inte spelar ju inte någon som helst roll egentligen och jag är en levande och fantastisk människa även om jag är blyg när det kommer till killar.

Jag är trött på energitjuvar och alla försök till att dränka sorgerna i alkohol. Jag vill ta hand om tjejen som kan sjunga folk till tårar och jag orkar inte längre försöka passa in i en värld där jag inte hör hemma. Jag är en bra människa och jag förtjänar bättre än att försvinna i mängden av vackra tjejer på krogen.

Nu får det fan vara nog med självdestruktiva beteenden. Tvåtusennio ska bli annorlunda.

       

Som vid alla andra Jular bär det snart av söderut. Jag vet inte riktigt hur det kommer att gå i år. Hur säger man egentligen till sin släkt att man är vegetarian? Eller vegiterian som de uttrycker det i Orminge. Jag har en känsla av att min farmor kommer att titta oroligt på mig och fråga varför jag har ätstörningar. Och så slutar det väl upp med att man får äta rödbetssallad och potatis.

Karlskrona är en väldigt liten stad och alla känner alla på något vänster. Tiden går mycket långsammare där nere och saker som jag kan tycka är helt oviktiga spelar ofta enorm roll där nere. Standard frågan efter att alla hälsningar är avklarade är hur många kändisar jag har sett på stan sen sist. Men det är verkligen en vacker stad och så fort jag får chansen ger jag mig ut och strosar mellan öarna. En kväll i somras smet jag ifrån farmors trugande och kusinernas alla frågor. Det var varmt och himlen skiftade i lila och det var helt stilla. Det var bara jag och havet. Jisses vad jag längtar till sommaren..

En annan sak som är lite rolig med Karskrona är att alla människor är så snygga. Det är som att man har tagit alla Sveriges vackraste människor och bara kört ner dem dit. Jag förstår inte hur det har gått till men det är rätt trevligt.

Nu ska jag göra mig i ordning inför dagens äventyr. Ses vi så är det i dimman på Ace.

Idag ska jag ta med mig Josse på en upptäcktsfärd bland tallrikar och överklasstanter. Vi ska nämligen på ett serveringsjobb. Det här extraknäcket har tagit mig till oanade platser och varje jobb är unikt.

När jag serverade för första gången i våras trodde jag att det var en engångsgrej men överklasstanterna verkar ha ett väluppbyggt system och mitt mobilnummer ligger i fler fickor än jag någonsin kunnat tro. Det är lite som i den där filmen med en manlig prostituerad i cowboyboots. En dam prövade på honom och sen ringde hon runt till alla sina vänner och sa att de borde göra likadant, bortsett från det där med att ta av sig kläderna och att jag varken är man eller äger ett par cowboyboots.

Man får höra en del skumma samtal under de här jobben och man är inte mer värd än en kackerlacka under de timmarna man jobbar. Men det är lättförtjänta pengar och så länge man kan svälja sin stolthet under en kväll så är det rätt kul. Sist hade jag med mig Kristin under ett teaparty ute i Danderyd. Förutom den lilla incidenten att jag nästan tappade tekannan jag höll i när jag råkade höra ett samtal angående situationen i Afghanistan mellan en dam och en herre och det faktum att vi fick diska alla tekoppar för hand eftersom att de hade guldkant och var importerade från Ryssland så gick hela proceduren rätt smärtfritt. Vi fick våra hundralappar och skrattade gott på vägen hem.

- Jag äger två lägenheter på Strandvägen som jag skulle kunna hyra ut. Den lilla är på två hundra kvadratmeter.
De lever verkligen i en helt annan värld och det är viktigt att komma ihåg. Man kan inte behandla dem som vanliga människor och inte heller förvänta sig att de ska vara tacksamma. Då blir man bara besviken i slutändan.

Vi får se vilka höjder vi kommer att tas till idag.

Jag började på ett inlägg om skönhet men sen kunde jag inte komma på hur jag skulle avsluta det. Jag förlorade mig själv någonstans på vägen liksom. Fast så har jag aldrig riktigt förstått vad det innebär att vara vacker heller. Vad fan är skönhet egentligen? Aja strunt samma.

Jag har fått en ny älskling i Ben and Jerrys serien. Half Baked heter den och jag antar att de flesta har smakat den men jag har på något underligt sätt gått förbi den varje gång. igår fick jag i alla fall för mig att jag skulle testa den och jag är kär. Smaksensationen var över alla förväntningar. Vanilj och chokladglass i kombination när den är som bäst. Med både kakbitar och brownie. Den här är definitivt en ny favorit!

Jag har precis tittat på Narnia, Prince Caspian. Jag får alltid lite ångest när den filmen tar slut. Inte för att det är något filmiskt mästerverk, visst är det en bra film men den kan ju inte mäta sig med höjdarna direkt. Jag tror snarare att det har att göra med att filmen är slutet på någonting. De två äldre syskonen kommer aldrig att återvända till det parallella universum de levt i mer än en livstid. En något svår sanning att hantera.

Det är samma sak med att läsa ut en fängslande bok eller se det sista avsnittet av en serie som har följt en under ett par år. Känslan av att det är över, att man har förlorat en kär vän om än kanske inte på riktigt är svår att handskas med. Nu är ju det här peanuts i jämförelse med att förlora någon på riktigt men det kan ändå orsaka lite tyngd i vardagen.

Jag försöker ofta tänka på det här med att allting tar slut. Inte för att jag är självmordsbenägen eller önskar någon eller något döden, utan för att lära mig att hantera det. För allt har en början och allt har ett slut. Det är ett extremt obehagligt ämne och många får panik ens vid minsta lilla tanke på det.

Jag kan också få lite panik över det ibland, men mer för att jag känner att jag inte lever fullt ut och för att jag ibland inte visar mina nära tillräckligt mycket hur betydelsefulla de är för mig. För att jag inte vågar mer än jag gör. Dessutom så är jag mycket mer rädd för att förlora någon än att offra mig själv.

Jag är inte religiös och tror inte heller på övernaturliga fenomen men ibland kan jag leka med tanken att det kanske inte tar slut vid det sista andetaget. Att livet här kanske bara är larvstadiet och att vi sedan vilar i en kokong i väntan på att bryta oss fria som vackra fjärilar. Kanske får vi en ny chans vid nästa astronomiska explosion. Inte för att det är en ursäkt för att bara sitta på sitt arsle men vem vet?