Skakiga fingrar och grön färg.
Livet känns lite som en väg med ett antal rödljus att ta sig förbi. I långa perioder står man bara trampandes vid ett övergångsställe, väntandes på att den röda gubben ska ta sig samman och byta kläder. När det väl slår om till grönt är det som att solen kommer fram och i ett enda sjumilakliv är man över för att inse efter en kort stunds promenad att det är ett annat jävla rödljus som vägrar slå om.
Men idag är jag fortfarande påväg över de vita ränderna. Idag vägrar jag tänka på rödljus för jag har en egen lägenhet med fransk balkong och Tommy Körberg har en snygg son.
På Torsdag börjar jag måla, någon som har lust att vara med?
Jag är kär!
Så fort bilen rullade in genom allén som leder fram till några av de häftiga husen på SLU:s område började det susa i öronen på samma sätt som det gjorde när jag klev in genom dörrarna på Kärrtorps gymnasium. - Här kommer du att trivas, viskade en björk när jag klev ur bilen och klappade den vänligt barken.
Det var liksom kärlek vid första ögonkastet. Allt från de små växthusen till den pampiga rektorsinstitutionen tilltalade mig. För att inte nämna den vackra naturen som omger det gigantiska skolområdet. Det gör ingenting att jag får pendla en timme för att ta mig dit för jag vet på något överjordiskt sätt att jag kommer att bli lyckliga där. Det kändes på samma sätt med den vita fasaden på Kärrtorp om än inte starkare här. Det valet har jag ju inte ångrat en enda gång trots mina pärser.
Jag lyckades dock inte få syn på någon mänsklig varelse i terrängen men hästarnas mjuka mular i hagen räckte som övertygelse på att det hela var på riktigt. Eftersom att min magkänsla inte har svikit mig hittills så tänker jag följa den ännu en gång.
För första gången sen jag gick ut gymnasiet känner jag mig trygg. Jag har hittat hem!
Se upp Pelle Svanslös.
Från början har jag för mig att han inte alls hade hatt, det är nog en senare uppfinning. Det enda jag kommer ihåg från filmen var Ormen från Upplands Väsby och mördarhunden som gjorde det svårt att sova i flera veckor. Det är lite roligt hur man kan bli skrämd av tecknade figurer, fast när man var liten var ju skillnaden mellan fantasi och verklighet hårfin.
En annan karaktär som fortfarande får mig att svälja hårt är djävulen i Fantasia filmen. Vem fan lägger in en sekvens med ett fruktansvärt monster sist i en annars så fantastisk barnfilm? Någon som hatar barn måste ha utformat den filmen. Först är det massa luddiga moln, vackra enhörningar och regnbågar och sen mörknar hela filmen och man kommer till en obehaglig by insvept i dimma med en väldigt misstänksam kyrkogård utan kyrka där skelett börjar komma upp ur marken för att ta sig upp till djävulen högst upp på berget. Jag menar, va i helvete är det för något?
Om jag inte hann stänga av filmen innan den obehagliga musiken kom igång började jag gråta och vågade inte närma mig tv:n. Efter ett antal skräckfyllda upplevelser framför tv:n klippte pappa helt enkelt bort den delen och det är jag fortfarande tacksam för. Det var det fina med VHS.
Nu måste jag ge mig av. Vi hörs!
Det är dags att pröva mina vingar.
Det är dags att jag ger upp och faktiskt växer upp. Det känns läskigt att ta steget till en egen lägenhet men det är faktiskt dags. Jag vet ju att jag kommer att må mycket bättre när jag väl sitter där vid mitt lilla köksbord med en tekopp i handen men ändå tvekar jag om jag skulle klara av det.
Varför måste jag vara så feg? Jag förstår inte ens vad jag är så rädd för. Jag kan betala räkningar, laga mat, baka, borra, måla, tvätta och städa. Jag är ju en fullfjädrad flyttfågel och är det något jag inte fixar så får jag ju bara be om hjälp. Svårare än så är det inte, eller hur?
Fan va rädd jag är.. Jag kunde utan vidare klampa in på HBO i Los Angeles vid fjorton års ålder och prata engelska med en producent i flera timmar, men att hoppa ur boet och pröva mina vingar går minsann inte för sig.
Visst är det en risk att flytta hemifrån och visst kan det kajka ihop totalt här om jag försvinner men jag måste sätta mig själv i första rummet. Vem ska annars göra det?
Vilse i a-kassa djungeln.
Jag är kanske inte tillräckligt mogen att börja pensionsspara men det vore inte helt fel att gå med i a-kassan. Det är bara det att det är så jävla dyrt och helt omöjligt att hitta vilken grupp man tillhör. På det så vet jag inte om jag får ihop sex månaders heltidsjobb, eller jag vet att jag inte får det eftersom att jag inte jobbar heltid. Jag har fan inte råd att betala 400kr i månaden, dumma blåbär...
Ibland är livet bara orättvist. Hur kan det vara så att vissa människor får första jobb de söker medan vi andra dödliga är tvugna att söka flera hundra innan vi ens får komma på intervju? Nu har jag ju i och för sig jobb i Jan/Feb men sen då?
Gatumusikant kanske, fast det är jag nog för feg för. Nu ska jag redigera om mitt CV och leta vidare bland alla a-kassor.
Adios.
Bring it on..
Jag har officiellt kraschlandat och stigit upp pånyttfödd. Jag känner mig redo för allt. Kvällen började med att jag konfronterade min plågoande skrikandes och gråtandes. Jag har aldrig varit så arg och hysterisk i hela mitt liv men den jäveln fick i alla fall så att han teg.
Sen tog jag mig samman och vännerna kom. Vi åt, skrattade åt en pennvässare och tog modellbilder på Josse i min blonda afroperuk. Efter det drog vi till söder och knackade på hos Jack den yngre och Oriana. Kvällen började spåra ur någonstans när jag låg på golvet i Jacks badrum och lycksaligt petade fram dinosaurier under badrumsskåpet som om de vore hemliga skatter, Marion och Josse hjälpte till och vi ställde vi upp dem i olika formationer innan sprang fnissande därifrån.
Vid kvart i tolv begav vi oss ut och jag har aldrig sett så vackra fyrverkerier i hela mitt liv. Med sprakande hjärtan på himlen tjoade vi in det nya året mellan skumpaklunkarna. Vid det laget kunde jag inte gå rakt och ramlade i trappan på väg hem till Jack den äldre. Man kan ju tycka att jag borde ha slutat dricka då, men nej självklart var jag tvungen att dricka bål med hembränt i (vilket jag inte visste at the time).
Sen är det rätt suddigt. Jag kommer ihåg att jag klappade fint på en tatuering och att jag låg under en julgran innan jag på något mirakulöst sätt lyckades få på mig ytterkläderna och hitta ut till götgatan innan jag började kaskadkräkas.
Jag vaknade vid två på eftermiddagen med jacka och skor på i sängen.
Bring it on 2009!
Ikväll smäller det..
Om en stund ska jag ta mig samman och börja förbereda inför ikväll men just nu vill jag bara leva i de här sista ögonblicken av tvåtusenåtta. Visst är det flera timmar kvar tills klockorna ringer in det nya året men de kommer att försvinna innan jag ens hunnit andas. När jag väl lyckas fastna i nuet brukar jag försöka ta vara på det.
Imorgon öppnar jag den nya kalendern. Så nu önskar jag bara att ni får ett fantastiskt 2009.
Allt flyter verkligen.
En film om knubbiga medelåldersmän i fyrtioårskris som bestämmer sig för att börja med konstsim, det kan liksom inte gå fel. Filmen värmde hela mig och jag är ännu en gång stolt över Sveriges lilla filmverkstad. Dessutom höjdes stämningen av en man i salongen som skrattade alldeles för högt på fel ställen. Jag fnissade lite för mycket åt det men kunde inte låta bli. Jag älskar sånna människor.
Igår var jag också på bio men det talar vi inte så högt om. *host* The day the earth stood still *host*. Sen var det tjejnatt på tapeten och det färgades om i duschkabinen. Resutlatet var färgsprakande. Här pågår behandling.
Nu ska jag krypa ner i sängen och dränka mig i aftonblaskan. Natti natti
Så vinkar vi adjö tillsammans.
Jag kan inte låta bli att undra vad år tvåtusennio bär med sig för överraskningar. Tvåtusenåtta har varit ett omvälvande år och på det hela taget är jag rätt glad att det är över. Inte för att jag inte har haft roligt men det känns skönt att hitta en milstolpe att klamra sig fast vid några millisekunder innan man slussas in i ett nytt töcken timmar och dagar.
Ibland önskar jag att jag kunde tänka lite mer som Mma Ramotswe i Damernas detektivbyrå, en av mina favoritböcker. Hon är en ytterst intelligent och stadig dam med filosofin att vi borde går baklänges in i framtiden. Det gör det så mycket lättare att leva i nuet på det sättet. Som jag lever nu, stirrandes framåt in i den dimmiga färgskalan som senare ska komma att utgöra konturerna av mitt förflutna gör bara att silhuetterna av minnen glider mig ur händerna. Och plötsligt står jag där och undrar vart tiden tog vägen.
Jag kommer att värna om tvåtusenåtta. Året som varit svårt på så många sätt men som också andats förändring och sjumilakliv i rätt riktning. Med slutbetyg från gymnasiet, en hel del arbetslivserfarenhet , ett körkort och Josse och Marion i handen kommer jag att släppa taget om min karamellfärgade milstolpe och rakryggad ta ett första steg in i en ny tid.
OBS.
Alla känsliga läsare som vill behålla bilden av mig som det relativt harmlösa lamm jag är vanligtvis ombedes att inte läsa detta inlägg. Jag vill även tillägga att detta inlägg inte refererar till någon läsare. Tack.
Jag är så jävla förbannad att jag inte vet vart jag ska göra av mig själv. Du ditt äckliga kräk! Jag hatar dig så innerligt att det gör ont. morr...
Jag vet att jag inte borde önska livet ur dig
Att jag borde tygla mig
Men jag är inte tillräckligt stark för att glömma hur du rev mig i bitar
Du pathetiska monster
Som förstörde mig utan att blinka
Du som hotade mig till lydnad och fick mig att linka
Jag vet att jag borde växa upp
Att jag borde ta ett andetag och förlåta
Men hatet forsar i och med allt du säger och gör
Och kommer nog inte att försvinna förrän du trillar ihop och dör
Ditt äckliga svin...
Tänk att det kan vara så skönt att få ur sig det i skrift, nu ska jag bara gå ut o skogen och skrika det också. Sen tror jag faktiskt att jag kan vara redo att ta mig vidare.
Idag är det dags att återvända.
Jag känner mig lite som Simba i lejonkungen. Jag vet att det är dags och att jag längtar efter att få komma tillbaka men samtidigt så mår jag lite illa. Separationsångesten härjar vilt.. men men.. det kommer att ha gått över imorgon.
Som uppföljare till gårdagens inlägg så känner jag att det nog är dags att sluta sopa min myspace under mattan. Än så länge ligger bara en låt uppe men jag har två till på gång. Jag är så pathetisk när det kommer till mina förmågor, man kan också kalla mig svensk.. det är lite samma personlighetsstörning.
Inte ska väl jag, inte är väl jag.. Det är en så jubelidiotisk inställning till livet. Speciellt som jag innerst inne vet att jag visst är fantastisk och att ingen har rätt att sätta sig på mig. Så idag jag tar ett steg till uppför trappan till självkänslans nirvana.
Because I'm worth it!
Thank you for the music.
Pappa sitter och misshandlar min gitarr, det gör lite ont i mig trots att jag vet att det är för allas bästa. Jag har nämligen fått en gitarrmick i julklapp som han håller på att installera. Ska jag vara helt ärlig så börjar jag få kalla fötter. Jag vet att jag borde ta farsans växande intresse som något positivt. Han är ju trots allt musiker, men på något sätt får det mig bara att dra mig tillbaka. Kanske för att det blir så allvarligt och för att jag hatar prestationsångest.
Jag älskar att hålla på med musik men någonstans måste jag ju inse att jag inte är tillräckligt bra eller för den delen inte har några som helst kontakter om jag nu skulle få för mig att ge mig in i den hänsynslösa branchen. Dessutom så är jag inte tillräckligt teknisk. Jag har en fantastisk hemmastudio som jag inte fattar hur jag ska installera och nu en gitarrmick.
Kärleken till musik räcker inte särskilt långt när man börjar tänka på det. Men mitt nyårslöfte blir i alla fall att fixa så att jag har en fungerande studio innan sommaren. Jag får väl helt enkelt ta mig samman och be om hjälp. Även om jag inte siktar mot stjärnorna vore det väl trist att låta den lilla förmågan jag har gå till spillo.
Nu ska jag bege mig in till stan, ciao
Julanda på fullaste allvar.
Julen fortlöpte som den alltid gör. Mina kusiner bråkade ouphörligen, Tintin fick 23 julklappar och slog därmed förra årets rekord och jag åt så mycket att jag fick magkatarr.
På Juldagen smet jag ifrån lutfisk och farmors vakande öga och möttes istället av välkommnande solstrålar. Längst ut på bryggan nere vid saltöstrand satte jag mig och dinglade med benen. Därute gjorde jag något som skulle kunna förklaras som ett sinnessjukt beteende, jag började prata med Solen. Inte som man pratar med en människa eller ett djur utan jag pratade väl mest med mig själv men det låter ju ännu värre. Aja, lite sjuk i huvudet får man väl lov att vara och jag har mycket svårare att reda ut mina tankar om jag måst hålla dem instängda i hvudet. Tankar känns lite som sandkorn, de faller så lätt mellan fingrarna om man inte håller ett specifikt sandkorn mellan tummen och pekfingret.
Men i alla fall, där satt jag med det spegelblanka vattnet under mig och solen i ögonen och pratade med Solen. Och lyckades komma fram till helt självklara saker som jag egentligen vet om men som jag sudd at ut på vägen. Där på bryggan landade jag i mig själv. Kroppen kändes lite tyngre på vägen hem men det var en trevlig tyngd.
Nu är den milda och något mognare amazonkrigaren tillbaka. Det kommer liksom att lösa sig.
God Julia alla fina människor!
Eftersom att jag beger mig till Karlskrona idag så blir det inget bloggande på ett par dar. OMG hur ska jag överleva? Fast med tanke på att följande dagar kommer att gå ut på att äta, umgås och äta så skulle det nog inte bli så spännande läsning för er även om jag har en känsla att jag skulle behöva skriva av mig. Karlskrona folket är rätt speciella. De är de där som får mastaodont all-inclusive hotellen att gå runt. De där som inte förstår sig på varför man ska läsa böcker, det gör man ju bara om man måste?
Fast farfar är ju uppfinnare och han tänker ju en hel del. Torr humor har han också men det är rätt skönt att umgås med honom, speciellt när han har blivit lite röd om näsan efter all julglögg. Då kan det komma långa utläggningar om varför
allt var bättre förr. Det är han som för övrigt startade smeknamnet Julkulan. Något som jag blir kallad för mitt i högsommaren också.
Så God Julia!
Urk..
Jag var så utomordentligt korkad. Vem är så dum att hon sätter sig ner och kollar på en dokumentär om vad vår julkonsumtion gör mot världen två dagar innan Jul? Jo, jag... surprise. Nu verkar världen lite gråare än den var för två timmar sen och julklapparna under granen ger mig magknip. Jag är i stort behov av att sitta inlindad i en filt framför en brasa smuttandes på lite varm choklad. Jag är i behov av snötäckta berg och glittrande fjordar. Någonstans där man kan klä en gran utomhus så att den inte behöver mördas. Nästa Jul tänker jag fira i Nordingrå.
Nu är nyårsplanerna någurlunda spikade i alla fall och det är ju trevligt. Jag har i alla fall en plattform att stå på eftersom att jag har sparkat ut min familj. De skulle bort så det var inte så mycket sparkande inblandat men det lät roligt. Nu återstår bara planering och alla praktiska utföranden men det känns rätt skönt att bita tag i någonting.
Tjohej tjoho här gungar en ko!
Julgodis.
Jag har en känsla av att människan som skrivit kokboken är en pedant med en något sadistisk läggning. Men nu är jag klar i alla fall och rätt nöjd med resultatet. Nu är det bara julkolan kvar så är jag officiellt en mästare på julbak.
Knäck
2dl grädde
2dl ljus sirap
2dl socker
och ett gäng skalade och hackade sötmandlar.
Busenkelt och väldigt onyttigt recept, men vafan, man lever faktiskt bara en gång.
Holy night.
Idag är det julpyssel som gäller. Pepparkakorna är i ugnen och mina fingrar är färgade av apelsinsaft efter ett utdragen kamp med nejlikor som vapen. Julmusiken och julgranslukten fyller upp vardagsrummet som på ett riktigt sliskigt julkort.
Mysfaktorn är hög men det känns ändå som att något saknas. Kanske är det tron på jultomten eller snö, inte vet väl jag. Jag tror att jag ska ta en tur med bilen. Att få trampa på gasen och sjunga med till radion på högsta volym brukar lösa det mesta.
God Jul!
Viva la musica.
Jag har precis suttit och tindrat framför en konsert med Gavin Degraw. Riktiga musiker behöver inte se bra ut för så fort de öppnar munnen strålar de mer än alla ädelstenar i världen. Jason Mraz är ett annat exempel på en musiker som vet precis vad han sysslar med, för att inte nämna Pink, Aretha Franklin och Nora Jones. Nu är dagens tidigare traumatiska upplevelse som bortblåst.
Glitter och harmoniska melodislingor till alla!
*Ryser*
Det började bra med förskolebarnens ljuståg. De gick lite för fort och lite för tätt men gullighetstermometern sköt ändå i höjden när de tultade runt med vickade ljus. Sen gick det bara käpprätt utför. Musiklärarna hafsade sig fram på orgel och gitarr medan ungarna tappert försökte hålla ton. Efter det kom ett solo så falskt av en niondeklassare att jag fick hålla mig fast i bänken för att inte kasta mig ner från läktaren och klippa av microfonsladden.
Men prästens tal på fyrtiofem minuter tog ändå priset. Han höll ett långt föredrag om "Aushevits" och avslutade med att det är viktigt att varken tappa hoppet eller suget. På det började ett alldeles för långt orgelsolo som innehöll tre accord och noll improvisationfaktor.
Trött och less sjönk jag djupare ner i kyrkobänken när en flicka med nervösa ryckningar i armen leddes upp på scen av specialläraren. Fint, ett musikaliskt solo av en autistisk flicka... Så fort hon tog ton flög jag dock upp i rak ställning. Hon kunde faktiskt sjunga, på riktigt. Äntligen kröp både julkänslorna och värmen innanför kläderna på mig. Med klar stämma lyfte hon taket på kyrkan och de rungande aplåderna var inte långt borta.
Efter det kom den obligatoriska julberättelsen om Jesubarnet på bred skånska som fick mig att dra på munnen och sen fick jag äntligen resa mig och sjunga Bered en väg för herran.
Påvägen hem kom jag att tänka på min grundskola och hur bra det var på många sätt. Hade det inte varit för de fantastiska musiklärarna där hade jag aldrig fått upp intresset för musik. De såg mig. Man kan säga rätt mycket om ME men när det kommer till avslutningar och musikalitet är det nog bara AF som slår dem på fingrarna.
Drömverkstaden.
Det är rätt sällan jag kommer ihåg vad jag drömt. När jag väl gör det så är det oftast för att jag vaknar kallsvettig mitt i natten av en otäck mardröm. Men i natt, då jävlar. Jag har inte drömt så här utförligt på väldigt länge.
Jag landar i en sliten stad med kullerstensgator. Det forsar en älv genom staden och man behöver gå över en stenbro för att komma till andra sidan. Jag promenerar längs älven och går förbi ett museum med mumier och andra egyptiska föremål. Sen kommer jag fram till ett stort hus och upptäcker att det är ett barnbibliotek. När jag fortsätter längre in i byggnaden hittar jag en kassa och någonting som ser ut som en fotoautomat.
Det är flera människor med mig hela tiden men jag kommer inte ihåg ansiktena. När vi kliver genom fotoautomaten kommer vi till en lång gång med plastmattor och kakel på väggarna och plötsligt står jag i en simhall med fönster som blickar ut över staden. Vi är tiotals meter upp i luften, bassängen är enorm och full med folk.
Först ser jag bara en mörk siluett i det glasklara vattnet. När valen kommer upp till ytan försöker jag på allvar avgöra vad det är för art. Jag kommer fram till att det är en rätval eftersom att jag inte kan se någon ryggfena. Valen vill ut därifrån och gör aggresiva angrepp mot kanten samtidigt som den skriker hjärtskärande. Jag får känslan av att den är livsfarlig. Trots det fortsätter folk att bada. Ingen verkar lägga märke till den olyckliga gästen. Ingen förstår. Sen vaknar jag.
Jag har en känsla av att min hjärna försöker säga mig någonting som jag är för trögfattad för att greppa i vaket tillstånd..
