Ibland undrar jag

Jag återkommer ständigt till min förmåga att ta två steg fram och ett steg tillbaka. Det är dock ett bekymmer som upptar större delen av mitt liv så jag hoppas att ni har överseende med mitt ständiga gnällande. Ett av problemen med min varböld är att jag hela tiden ligger lite för långt fram i tiden. Jag kan inte njuta av att jag har pengar nu utan tänker snarare på att jag inte kommer vara strandsatt nästnästa månad. Fast var det inte någon som sa att man ska planera som om man skulle leva för alltid?

Här kommer funderingarna in. Vad händer om jag skulle dö om en vecka? Då känns ju ångesten så fasansfullt meningslös. Fast jag har ju ett rikt liv även om jag inte är så duktig på att ta vara på det i nuet.

Idag var en något bättre dag än igår. Eftersom att min inkompetens visade sig så tydligt igår så placerades jag helt enkelt i barnhagen, även kallad biljettkassan, idag.  Jobbet gick helt enkelt ut på att jag skulle ta hand om alla bråkstakar som glömt sina biljetter hemma. Det gick relativt smärtfritt och jag kände mig trygg bredvid informationshörnan. Visst fick jag skäll men idag kände jag mer för att slå dem på truten än att krypa ihop på golvet. Jag skulle kalla det ett steg i rätt riktning.

Kvällen avslutades med fika. Marion, Josefin och födelsedagsbarnet Kristin var med. Nu såhär i efterhand känner jag att jag kanske borde ha bjudit henne på fikan.. ibland är man så hjärndöd. Förlåt Kristin, men du vet väl att jag tycker så sanslöst mycket om dig?

Jag får ta och avsluta det här inlägget med en helt annan reflektion. Har ni märkt hur himlen lyser ikväll? Det är som att någon har tänt en enorm glödlampa under molnen. Jag vet inte om jag borde vara lycklig eller gråta en skvätt, men det är ju mitt eviga dilemma å andra sidan.

Natti natti.

Ibland blir jag så arg på mig själv. Min chef ringde mig och frågade om jag kunde tänka mig att jobba i kassan istället för i informationen och eftersom att jag lider av diagnos duktig så sa jag självklart ja. Så jävla korkat gjort.. Varför kan jag inte bara tänka över vad jag själv vill någon gång? Hur svårt kan det vara att hålla klaffen en sekund och verkligen tänka igenom om jag vill någonting? Det hade varit så enkelt att slingra sig ur det och få krypa ner i den bekväma tryggheten bakom informationsskylten med mina roliga arbetskamrater.

Istället har jag under ångestfyllda förhållanden mest längtat efter att få gå och dänga huvudet i väggen. Nu kryper paniken längs ryggraden eftersom att jag måste gå tillbaka imorgon. Jag har inte känt mig såhär sårbar efter en arbetsdag sedan.. ja ni kan nog lista ut svaret själva. Kunderna har ideligen påpekat alla mina brister under dagens gång. Jag är inte tillräckligt snabb, inte tillräckligt trevlig och definitivt inte tillräckligt intelligent nog för jobbet, tydligen inte särskilt snygg heller enligt en irriterad kille. 

Som om inte det vore nog stod det en skadeglad värd vid min sida. Flinande kom med dryga kommentarer när det passade och som om han vore min överordnande tittade han medlidsamt på kunderna som om han ville säga "Vi vill ju sparka henne, men vi har liksom inte hjärta att göra det". Inte tar det slut där heller gott folk. Nej till råga på allt så saknades det över 700kr i kassan när jag skulle stämpla ut. Ni kan tänka er hur sugen jag var på att gå och dränka mig i toaletten just då.

Jag är rätt sugen på att gå och dränka mig i toaletten nu också men det värsta illamåendet har i alla fall lagt sig. Nu lyssnar jag på U2, sometimes you can't make it on your own. Den hjälper mot Knyttet effekten. Knyttet är en karaktär som jag verkligen kan relatera till. Det har nog att göra med att jag också kan känna mig sådär pytteliten och ensammast i världen. Vem ska trösta Knyttet?

Jag är härmed utbildad lärarvikarie och det är också så min titel ljuder. Julia, lärarvikarien.. Någonstans har jag anat att jag inte skulle kunna hålla mig borta från skolbänkens trygghet särskilt länge och vips så har jag härmed rättigheten att stå bakom katedern och försöka blidka både barn med myror i byxorna och hormonstinna tonåringar. Det känns som att första dagen kommer att bli tuff, men som jag brukar säga, - Har man klarat av att jobba på McDonald's klarar man av vad som helst.

Igår, när jag väckt Marion och jag lirkat mig fram till Kulturama förvandlades mina ben till gelé och jag fick sätta mig ner på en bänk innan jag lyckades få upp min modighetsmätare tillräckligt för att smyga mig upp till klassrummet där en liten rund tant med glasögon varmt hälsade mig välkommen. Vi växte till en salig blandning människor och när dörren stängdes överblickade jag småleendes rummet. Två äldre män, en vacker fransyska, några småbarnsmammor, en kille som tvunget skulle stå i maraton ställning varje gång han satte igång och sjunga och jag. Men det var roligt och vi sjöng jazz så jag är helnöjd.

Har jag glömt något nu? Jo just det, pantertanten i Danderyd vill att jag ska komma och servera igen. Eftersom att jag vet precis vad jag ger mig in på så känns det faktiskt lite motsträvigt den här gången, men det är ju pengar så vad gör man inte. Några timmar bland snorkiga tanter och gubbar får väl gå an. Dessutom brukar man ju alltid lyckas få med sig några snaskiga berättelser från öfre Stockholm.

De senaste dagarna har jag noggrant och systematiskt tagit mig igenom hyllorna på Number 1. Jag har länsat komedihyllan för att se alla de där filmerna som alla pratar om, för att sedan snyftandes och förfärad sakta med säkert rört mig närmare staplarna med dramafilmer.

Samtidigt har jag sneglat längtansfullt mot raden med nyheter. Så igår när mormor stuckit till mig en hundring trots vilda protester från min sida fann jag mig nästan springandes till filmbutiken för att plötsligt tvärnita och övermannas av total besvikelse. Inte ett enda ynka litet exemplar av Porco Rosso fanns kvar. I veckor har jag gått och längtat efter den enda film av Hayao Miyazaki jag inte sett och tydligen har alla andra människor i Stockholm känt likadant.

Sedan chocken Sagor från Övärlden som hans son regisserat har vördnaden inför Miyazaki skjutit i höjden från min sida. När han slutar göra film är det verkligen slut. Det finns få som kommer i närheten av den magi han bär med sig till sina filmer. Dessa starka kvinnor och mytomspunna väsen. Historier sammanvävda av outtalad kärlek, samlevnad med naturen och hopp. Magiska filmögonblick.

Efter en stunds stirrande ut i tomhet tvingade jag fram mitt fokus igen och vända huvudet till höger. Jag var fast besluten att inte komma hem tomhänt och det fanns ju faktiskt en film som fångat mitt intresse, inte allt för länge sedan.
Än så länge har jag inte tittat på I'm a cyborg, but that's ok men så fort jag gjort det lovar jag att ni får en uppdatering.

Imorse när jag slog jag upp ögonen till Veronica Maggios låt 17år vaknade jag verkligen. Rädslan som gnager i mig är känslan att jag håller på att bli lämnad kvar vid den dammiga vägkanten. Samtidigt är jag medveten om att jag självmant klivit av partybussen.

Jag vill upptäcka världen bortom dimman på bussen men är medveten om att beslutet jag fattar är ödesdigert. De på bussen kommer snart att ha glömt att dörrarna öppnades och de kommer fortsätta utan mig. Det är ju inte så att jag vill att folk ska stanna upp för min skull, men jag skulle ljuga om jag sa att det inte gör lite ont att stå ensam kvar och se dem försvinna bakom närmaste vägkrön.

Jag har aldrig varit bra på att hålla i saker. Snarare har jag ofta låtit dem glida mig ur händerna utan något vidare motstånd. Levt efter regeln att om de hade velat stanna kvar hade de gjort det. Visst bär jag ett ansvar själv, jag valde ju att trycka på stoppknappen igår, att inte följa med ut.

Det är inte så jävla lätt att hela tiden stå på egna ben, att vara så stark och förnuftig, att vara övermogen. Men jag kan faktiskt bara göra så gott jag kan. Äsch, nu ska jag diska och sen iväg och träffa brorsan. Han har köpt sig ett nytt brädspel som han vill testa. Nörden i mig längtar faktiskt lite.

Och föresten måste de där på bussen faktiskt pausa någon gång, det gäller bara att vänta ut dem.

Nothings worrrying me.. eller hur var det nu?

Det här är en sådan dag när man vill gå omkring i pyjamas hela dagen för att sedan krypa upp i sängen och skopa i sig ett två liters paket med choklad glass.  Dagens väderdiagnos är mulet med blötsnö, jag har sumpat ett heltidsjobb eftersom att jag är helt jävla inkompetent och alla guldkorn jag känner har hittat ett annat guldkorn än mig.

Till råga på det så är det finanskris, krig, svält och min mamma svarar inte i telefon. Jag är ensam, fattig och patetisk. Det var en himla tur att jag inte lovade mig själv vid nyår att tvåtusennio skulle bli annorlunda för det blev det inte. Nu tycker ni kanske att jag tar ut domedagen lite i förtid, det är ju trots allt bara januari, men jag bara vet liksom.

Den lilla optimisten med sin regnbågsfärgad megafon i mig ger dock inte upp vilket innebär att jag inte heller gör det. Hur orättvist livet än må vara så är det mitt liv och om det är meningen att jag ska vandra genom snårskog hela livet så får jag väl fan helt enkelt ta och göra det. Nu ska jag gå och duscha och förbereda mig på mer rivmärken i ansiktet. Någon som äger en machete?

Nämen har man sett, det snöar.

Har alla drabbats av dingosjuka helt plötsligt? Hur kommer det sig att alla har blivit så intresserade av döda korallrev och en enorm öken?

Jag fick förklarat för mig på krogen att det är ett trevligt engelskspråkigt land som inte är USA och att det är därför man vill åka dit. Jag ville nästan fråga om han någonsin försökt hålla en konversation med en australiensare, men bet mig i tungan istället eftersom att han var så snygg. Det är inte världens enklaste dialekt att förstå sig på om vi säger så, och jag är ändå skåning.

När jag tänker på Australien ser jag några av de farligaste och mest aggressiva giftspindlar i världen framför ögonen. Det är inte så att jag har något emot djur, tvärtom, men jag vet inte om folk är medvetna om hur försiktiga de måsta vara om sina hälsenor. Jag tycker att spindlar är fascinerande djur och trivdes rätt bra med mina i källaren men giftspindlarna kan gärna stanna där borta för min del.

Som barn kommer jag ihåg ett rätt skrämmande inslag på Discovery om en australiensisk spindel som kunde överleva under vatten och ibland kröp ner i pooler för att sedan (i försvar förstås) attackera simmande människor som kom för nära botten. Fick man inte hjälp inom tjugo minuter dog man. Jag såg rätt mycket på Discovery när jag var liten.

Om man vill se vackra naturmiljöer och samtidigt prata engelska kan man väl lika gärna åka till Nya Zeeland? Det är ju inge fel med att åka till Australien, det är inte det jag menar. Jag har bara så svårt att förstå hur folk en dag bara känner att - åh, Australien, dit vill jag åka. Ett land som en gång sågs som ett fängelse?

Jag vill gärna bli överbevisad men det kommer nog att krävas mer än ett par gosiga koalabjörnar för att jag ska bli övertygad om att Australien är det ultimata resmålet.

Så sitter jag här med en tekopp vid min franska balkong och känner tårarna bränna bakom ögonlocken. På mindre än en vecka har jag plötsligt kastats ut i vuxenlivet och lämnats vind för våg. Jag känner en sprudlande lycka varje gång jag sätter nyckeln i låset och en rivande ensamhet när jag vaknar om morgonarna och inte hör småsyrrorna dundra runt på övervåningen. Nyss lyckades jag få en glimt av Globen från mitt fönster och det högg till i bröstet på mig. Alla jag älskar är så nära men samtidigt så långt borta. Jag behöver köpa mig ett husdjur så att jag inte känner mig så ensam. Det är ingen som har en sköldpadda som behöver omplaceras?

Imorgon börjar jag jobba och jag tror att livet kommer kännas lite lättare då. Ekonomin är en ständig orosknut i magen. Den här känslan av att man inte är helt säker på hur man ska klara av något ekonomiskt är riktigt obehaglig. Dessutom får jag något att hänga upp dagarna på.

Igår frågade min mamma mig om jag kände mig redo för att flytta hemifrån och jag svarade att jag aldrig tror att jag skulle ha blivit helt redo. Blir man någonsin det? Kommer jag inte alltid känna mig lite liten i vissa situationer och vara lite småskrämd av det jag inte känner till? Det tål att tänkas på.

Nu ska jag söka lite jobb och väcka Josse. Vi hörs i framtiden!

En ensam guldglittrande partyhatt på mitt skrivbord är den enda påminnelsen om kvällen som började så bra men som sedan slutade i en illaluktande gränd.

Jag var glad och min röda partyhatt stod på sne när jag och Marion resolut plöjde fram genom kön eftersom att vi någonstans i bakhuvudet kommit fram till att vi nog inte skulle komma in om vi stod längst bak. Jag slängde mig lycksaligt runt en kärrtorpsmänniska jag kände igen och innan vi visste ordet av var vi inne.

Där inne insåg vi rätt snart att garderobskön var alldeles för lång så ännu en gång lyckades vi på något mirakulöst sätt hamna längst fram. Det var som att partyhatten var en VIP skylt för ingen gnällde utan snarare blickade de glatt upp på hatten och ryckte på axlarna. - Hon har en partyhatt, så det är okej.

full på mintdrinkar och chokladshots nöjde jag mig inte förrän jag stod längst fram vid scenen när Fritjof och Familjen spelade. Marion hängde med så gott hon kunde och sedan stod vi hand i hand och sjöng så att i alla fall min röst sprack. Jag var så lycklig enda tills jag hällde i mig min andra öl och någon idiot rev sönder min rödskimrande stjärngosse strut, glädjedödare..

Boy... Jag stod och ylade en bra stund i gränden och en snäll tjej erbjöd sig att hämta min jacka. Jag måste ha sett så ynklig ut. Sen lyckades jag kravla mig upp till Hornstull där jag slängde mig in i en taxi och hävde ur mig all ångest innan han ens hunnit blinka.

-Ta mig hem!

-Var är hem?

- Jag vet inte längre..

Han lyssnade snällt och körde mig till Enskede. Innan jag hoppade ur gav han mig rådet att hångla upp killen, ge den där bruden en knäpp på näsan och ta inträde till min inflyttningsfest.

Nu sitter jag här i mitt nedpackade rum och försöker föreställa mig att jag ska sova på en annan plats imorgon. Det går inte sådär.

Mitt rum är så gott som nerpackat i pappkartonger och det har både fällts glädjetårar samt snorats en del när jag sakta men säkert strukturerat upp mitt liv i kartonger märkta antingen sparas eller flyttas. Att det skulle vara så omvälvande att flytta hemifrån hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Den enda händelse i mitt liv som går att jämföra med det här var gången jag vågade mig upp att åka Balder.

Länge stod jag och köade, skrämd från vettet ena sekunden för att i nästa tänka att jag minsann skulle klara det fint. Jag hann få för mig att springa tillbaka till säkerheten men tvingade mig samtidigt att stå kvar och plötsligt satt jag fastspänd, panikslagen och på gränsen till vansinne. Jag försökte desperat tänka att jag snart skulle vara på andra sidan, men det var en föga tröst.

Efter en hissnande färd där jag i vissa stunder var helt övertygad om att jag skulle dö stannade plötsligt fordonet och jag släpptes fri. Med tårar rinnandes ner för kinderna stapplade jag av och slängde armarna runt första bästa pelare. Sen kom lyckoruset och det är det jag väntar på just nu.

Dessa få minuter innan mina vänner kommer trilla in här och göra sig hemmastadda bland mina flyttlådor och kassar från Ikea. De är sena som vanligt men ni vet vad de säger.

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Jag ser ljuset i tunneln. Jag har köpt mig en gulrutig köksgardin och hängt upp ett par kaffekoppar när jag tröttnade på att måla. Imorgon ska jag ut och supa bort täckpapp. Jag tämker förlora mig i rytmen till ringt till poliseeeen och glömma allt som har med vit färg att göra.

I helgen ska jag ge mig ut på nostalgitripp och lägga upp mina minnen på vinden. Jag kan garantera glasaktiga tårar och en långsam process.

Nu orkar jag inte skriva mer.

Puss och kram!

Tapetjäveln släppte i stora sjok så jag har slitit som ett djur hela dan med den. Egentligen behöver väggen bredspacklas men jag har ingen lust att lägga ner så mycket tid på en andrahandslägenhet, dessutom så skulle jag inte klara av det själv. Jag känner mig förtvivlad just nu... Jävla helvetestapetmongo. (Jag ber om ursäkt för det vulgära språket) Dessutom är det en dum hylla som vägrar bli nedskruvad. En sån där riktigt ful hylla som verkligen måste bort. Blä...

Jag får försöka fokusera på det faktum att badrummet och köksbänken blev så fina. Mitt badrum går numera i kulören blåklint och köket börjar sakta men säkert bli väldigt hemtrevligt. Usch.. jag ser verkligen inte fram emot en till dag i kamp med tapethelvetet.

När jag blir stor ska jag gifta mig med en hantverkare. Alla akademiker kan slänga sig i väggen, jag vill ha en man som kan lägga golv och bredspackla. Det här är inte bra för mig. jag börjar bli lite skruvad av det här med heminredning, färgångorna börjar stiga mig åt huvudet.

Till råga på allt så är mina kompisar sura på mig för att jag inte orkar följa med ut. Kan inte klockan gå lite fortare så att jag kan gå och lägga mig. Jag vill inte vara vaken mer idag. Tommy verkade också ha en dålig dag, vi muttrade var sitt hej i trappan innan vi båda suckade i nästa andetag. Jag tycker att jag kan börja kalla honom för Tommy nu när vi nästan är grannar.

Jag är helt slut i kroppen efter allt tejpande och trixande för att göra klart inför målningen. Det snurrar tejprullar och spackel framför ögonen på mig men nu är jag i alla fall färdig. Förutom att jag måste tvätta väggen i badrummet förstås men det låter vi bli att tänka på just nu.

Fan vilken intensiv dag men jag är glad att jag släpade mig in till stan för att möta Josse efter mitt besök på Bauhaus för färginhandling. Vi vandrade bort till Nationalmuseét för att titta på utställningen lura ögat innan det är försent.

Första tabben var att lyckas fastna i ett par mörkt gröna ögon så fort jag klampat in genom dörren, och det var inte mina egna. Andra tabben var att inte fatta någonting om vad utställningen gick ut på. Som tur var stod det en pedagogisk småbarnsmamma vid första målningen som förklarade allt för sin tioåring. Efter ihärdigt tjuvlyssnande stolpade vi självsäkra in i konsthallen som var packad likt en sillburk med folk.

Det var en häftig utställning om än lite för komplicerad för min otränade hjärna. Mitt favoritverk var definitivt den lilla rynkiga gubben i nattmössa som tittade ut genom ett fönster.

Jag ska försöka vända dygnet, det blir så jobbigt att gå upp halv sex nästa vecka annars. Usch.. jag ser verkligen inte fram emot det.

Hare bra!