Ibland undrar jag

Varför har vissa människor världens flyt och vissa, som till exempel jag, alltid måste kämpa sig fram? Livet är verkligen orättvist på alla håll och kanter. Jag antar att jag tänker på fel sätt, eller i alla fall gör på fel sätt i praktiken. Jag pratar om jobbsökande. Jag har sökt otaligt många jobb genom åren och ändå inte fått ett enda. Eller jo, jag fick ju jobb på det gyllene M:et men det drömmer jag fortfarande mardrömmar om ibland.

Fast har man jobbat på den värsta restaurangen i Sverige så borde ju allt annat vara peanuts. Visst är det så, jag kunde finna mig själv ståendes i kassan och längta tillbaka till trapporna jag skurade i somras. Trots den grabbiga stämningen och de något sjukt enformiga uppgifterna på klostergården så kände jag mig ändå mer hemma och glad där än jag någonsin gjorde på det fult förgyllda M:et.

Nu börjar ångesten över vad jag ska göra i vår krypa in på skinnet på mig. Jag får inga jobb och alla företag springer runt som yra höns och sparkar folk både hit och dit. På sätt och vis så känns hela krisen väldigt uppförstorat. Media fokuserar så sanslöst mycket på allt som är dåligt i samhället att vi instinktivt får panik och glömmer allt som är så bra med Sverige. Vi kramar om våra sedlar hårt och våra jobb ännu hårdare. Nu ska jag ta mig samman och anta mig den här problematiken systematiskt. Jag hör av mig när stridsstrategin är färdig.

Jag har ont i muskler jag inte ens visste att jag hade, jag känner mig stark om än något urlakad och jag har inte ätit någonting på ett dygn. Det här är kanske ett sådant där ögonblick när man borde ta sig samman och börja om på nytt. När man har nått botten borde man ju ta vara på det. Jag kanske borde se det här som en fantastiskt utrensande upplevelse, det var inget fantastiskt med gårdagen men utrensande var den ju i alla fall.

En kort stund var jag säker på att jag skulle dö. Jag hade skakande lyckats stappla in i den lilla duschkabinen. Iskall och utömd på kraft försökte jag absorbera så mycket värme som möjligt från de livgivande strålarna när plötsligt benen vek sig under mig och jag rasade ihop på golvet. Eftersom att jag inte fick grepp om någonting kunde jag inte förmå mig själv att resa mig utan lade mig istället ner. Och det var när jag låg där, kraftlös med omänskliga magsmärtor, förtvivlad och med det varma vattnet strilande över mig som jag var helt säker på att min sista stund var kommen. Ni som har sett in to the wild förstår nog hur jag menar. Nu var jag nog inte så nära döden men just känslan av att inte kunna ta sig upp har jag aldrig varit med om tidigare. Det var skrämmande.

Det krävdes tårar och ett ett argt tjut för att jag skulle lyckas häva mig upp en halvtimme senare. Jag vann i slutändan.

Nu har jag varit sjuk i en vecka och jag blir inte bättre... Jag har läst ut fem böcker och tittat på flera hundra youtube klipp. Jag är extremt uttråkad med andra ord. Ett tag trodde jag att det var termometern som jävlades med mig men efter att jag gått en kort promenad runt kvarteret sjönk jag helt utmattad ihop i soffan och fick ännu högre feber som på köpet. Men i alla fall, nog om min missär. Jag tittade som sagt på youtube och hittade ett av de absolut mest sjuka klipp jag någonsin sett. Jag har en känsla av att det springer runt en massa arga pilgrimer med påkar för att lära den skyldige skaparen bakom detta klipp en läxa han sent ska glömma. You go Jesus!

Klicka på molnen

Jag missuppfattar det här med att blogga med flit, vilket ni kanske har märkt. För det är bara att inse, mitt liv är rätt tråkigt när det kommer till kritan. Jag har fantastiska vänner och ett rätt sjyst liv men det är ju inte spännande direkt. Jag har ingen riktig talang, en IQ nivå på medel, ser okej ut och äger ingen kämpar glöd över huvud taget. Jag är som vem som helst med andra ord, surprise!!

En gång trodde jag att jag kunde bli vad som helst, jag var bombsäker på att jag skulle stå på scener över hela världen och att jag skulle kunna göra en skillnad här i världen med den talangen som jag trodde att jag hade. Fast vad spelar det egentligen för roll om man kan ta ett par toner? Det finns så många därute som är fantastiska musiker som aldrig kommer någonstans. För i slutändan handlar det inte om musik, det handlar om att kunna sälja sig själv på ett sätt som jag inte klarar av.

Jag vet inte exakt när det hände, när jag slutade tro på min egen förmåga. Drömmen om att sjunga dog någonstans i gymnasiet, jag gjorde sinnesjukt såligt ifrån mig under alla framträdanden och plötsligt fanns jag inte längre. Nu beror det väl lite på hur man menar med dåligt, det var ju inte som att de buade och kastade saker på mig direkt men jag kände inte att jag kom fram, eftersom att jag slutade tro på mig själv gick det självklart sämre när jag väl stod på scen.

Jag vet innerst inne att de tunna banden som sitter i min hals är värda sin vikt i guld och att jag har ett sound som berör men jag vet inte om jag vågar leva ut den drömmen. Tänk om man trillar och slår sig liksom. Ändå tänker jag ta med mig gitarren ner till skåneland och spela in de låtar som jag har. Sen får vi helt enkelt se.

Jag har lite alkoholist tendenser och det är skrämmande. Det är inte så att jag dricker alldeles för mycket när jag går ut men jag kan inte sluta. Jag vill bli nykterist men jag kan inte förmå mig själv att säga upp kontakten med alla utekvällar. Det där saliga lyckotillståndet när man glömmer sig själv och blir en del av allt är rätt svårt att skiljas ifrån. Nu låter det som att jag brukar röka på, haha.

Det är så stört att man ska behöva proppa sig full med gift för att känna sig modig och vacker. Fast jag blir mer loj på fyllan än modig. Jag spenderade en stor del av kvällen med att sitta på olika platser och bara titta på folk. Jag spanade inte in någon utan jag betraktade liksom omgivningen med ett litet leende på läpparna. Det räcker för mig ibland, att bara titta på. Som hon som sitter och gungar på lekplatsen och tittar på medan de andra barnen leker i sandlådan med det härliga susandet i magen av att nästan nå upp till molnen mellan gungningarna.

När jag satt där, nergonad i en mjuk skinnsoffa medan prismorna spelade på det röda taket, så kände jag mig lugn. Om jag ska tro mina killkompisar så är jag en blomma som växer i skuggan och det är inte helt lätt att glänsa om man alltid står i skuggan. Men min tid kommer nog den också. Det gäller bara att bida sin tid.

Kram!

Jag har precis sytt ihop syrrans jeans medan hon beatboxade för mig endast iförd trosor och min studentmössa. Hon är skön Klara, ett litet trasselsudd på åtta år med mer energi än en hjord rusande elefanter. Nu bakar de lussebullar där uppe och julkänslorna börjar krypa mig in på skinnet. Inte på ett negativt sätt alls, det känns riktigt mysigt.

Jag sov ett par timmar på dan och nu mår jag mycket bättre.. Eller jag försöker inbilla mig att jag mår mycket bättre i alla fall. Jag vet att det är dumt och att jag gör alkoholprofilen ledsen, dessutom kommer jag att må ännu sämre imorgon men jag vill ut. Jag ska inte ut i helgen så som alla alkoholälskande normala människor, om man nu kan kalla det för normalt att älska alkohol, utan ska passa töserna och åka skridskor med Josse. Ingen av de hedersamma uppgifterna vill man göra med tungt huvud, speciellt med tanke på hur bra jag är på att göra piruetter.

Jag tror att det var en gång i ettan som den gyllene trion bestämde sig för att ge sig ut och åka skridskor på natten. Vi begav oss till zinken och snörade huttrande på oss skridskorna. Efter ett par varv började jag försöka mig på mer och mer avancerade trix. Så avancerade var de väl inte egentligen men jag åkte i alla fall baklänges. Sen fick jag då den fantastiska idén att jag skulle göra en piruett på ett ben. Jag hann yttra orden "titta vad jag kan" innan jag slant och föll som en fura. Idiotiskt..

Nu ska jag ge mig av, jag är inte taggad för fem öre men det har aldrig stoppat mig förut. Vi ses i dimman.

Jag har precis fört över pengar till mitt sparkonto igen och nu har jag ångest igen. Trots att jag gick igenom alla uppgifter ett par hundra gånger så vågar jag inte vara säker på att de inte försvinner ut i cyberspace igen. Jag fick tillbaka pengarna sist men vem vet, den här gången kanske jag inte är lika tursam.

Allra helst skulle jag nog gömma pengarna i madrassen. Det är ju liksom tryggare att veta att de finns i fysisk form än bara som digitala siffror på en skärm. Fast man får ju ränta för sina digitala siffror och det är ju bra. Jag är febrig, det är därför jag resonerar som en sjuåring just nu. Jag ska gå och dricka lite te och värma fötterna under en filt så får vi se om jag är mer som en människa sen. Men någon utgång blir det inte ikväll.. vilket innebär att alkoholprofilen kommer att vara grymt nöjd med mig ännu en gång eftersom att jag inte kan gå ut i helgen heller.

Prosit.

Problemet med att umgås med folk som äger dyra systemkameror och är bra på att fota är att man blir en sån fotosnobb själv. I början tänkte jag aldrig på det men nu kan jag komma på mig själv med att stå och tänka på vitbalanser och oskarpa ytor. Jag kan titta på bilder som jag skulle ha tyckt varit jättefina för inte så länge sen och höra mig själv säga att bilden är överexponerad.

Fast det är ju så. Man påverkas mer än man tror av dem man umgås med. Jag har fått kämpa med mig själv för att klara av att gå på A-brunnar sen jag började umgås med Josse och Marion öppnade upp en helt ny dimension gällande utseende på katter. Man kan ju inte låta bli att undra vad man själv har bidragit med. Förmodligen är det kramandet. Jag är en hopplöst intim person. Jag kan glatt kasta mig runt halsen på vilt främmande människor och glittra lika kärleksfullt som en bortsprungen hundvalp. Många gånger har jag lyckats hamna i rätt underliga situationer tack vare mitt kontaktbehov av fysisk karaktär.

Jag vet inte hur det kommer sig egentligen. Som barn hatade jag att bli kramad och pussad på, jag ålade mig ur famnen på alla släktingar innan de hann blinka. Nu känner jag snarare en smärtsamt kramande känsla bröstet om jag inte har fått krama någon på länge. Jaja, hellre en kärleksfull hundvalp än en stel fiskpinne.

Nu ska jag bege mig till Slussen och träffa Kristin, Östasiatiska museet here we come.

Att gå på Konstig Klubb eller att inte gå på Konstig Klubb, det är dagens mest patetiska fundering.

Sist jag var där blev det totalt kaos och jag drog vid två tiden. Nu vill mina vänner gå dit igen och det känns ungefär som att stå i sjön med vattenfyllda stövlar. Det finns en hel del som talar emot stället. Bara det att det kostar 120kr att komma in svider i plånboken och att klubben hyr fabriken, ett par iskalla fabrikslokaler med andra ord som endas värms upp av antalet människor som befinner sig där, är inte heller så kul. Sist frös jag som fan. Dessutom är det dyrt om man inte väljer att köpa fatöl.

Sen finns det en till faktor som spelar in. Om min äckliga exchef kommer dit så är det som att slänga alla pengarna i sjön. Han var där sist och större delen av kvällen gick åt till att försöka undvika hans kladdande händer. Det är vid sådana tillfällen jag önskar att jag hade en muskulös pojkvän på två meter som skulle kunna lyfta upp alla idioter och slunga dem flera hundra meter. Det skulle kännas så befriande men eftersom att jag hatar att stå på tå så tror jag inte att den drömmen kommer att kunna bli verklighet.

Konstig Klubb är inte bara dåligt. Musiken är skitbra och ljussättningarna rätt unika. Dessutom är det stort och det hänger en hel del roliga människor där. Men jag vet fortfarande inte om det väger upp. Vi får la se hur jag gör.

Vilken normalt funtad människa som helst skulle ha insett att ens tanken på att ha en hamster och en attacktränad katt ihop inte skulle fungera. Nu låter det som att Castor är någon slags pitbull vilket inte riktigt stämmer men han får gå ute och är en jävel på att jaga möss. Men Ellen blev kär i Vera vid första ögonkastet så det var inget att tala om.

Ni kan nog tänka er vad som hände denna gråmulna söndagsmorgon. Ellen tog ut sin lilla älskling ur buren, satte sig i soffan med henne i knäet och gullade en stund inte ont anande. Det min stackars lillasyster inte visste var att Castor låg och lurpassade på henne. När rätt tillfälle gavs hoppade han ner i soffan, tog Vera i munnen, kastade sig ner på golvet och rusade ut genom ytterdörren. Precis som att han visste att han utförde ett mord men inte kunde hålla sina djuriska instinkter i schack.

Resten av förmiddagen gick åt att trösta stackars traumatiserade Ellen. I ena sekunden hade hon hållit en kär familjemedlem i famnen och i nästa var hon borta. Jag och mamma försökte få det att låta som att Castor hade släppt ut Vera i det fria, att hon var lycklig i ett litet varmt bo under snön, allt för att minska de psykologiska såren.

Jag blev arg på Castor, visst blev jag det men jag kan inte skylla på honom ändå. Han är faktiskt en katt och han brukar jaga små Veror dagligen. Det var en olycka som förmodligen inte skulle ha kunnat undvikas, men det känns lite sorgligt. Vera var en så mysig hamster. Hon var handtam och nyfiken, gillade att vara med och pep glatt när man kom och skulle göra rent buren. Hon hade så mycket personlighet som en hamster kan ha. Jag tror att jag får tända ett ljus och hålla en tyst minut för den lilla pälsbeklädda varelse som gjorde så stort intryck på oss. Sov så gott lilla Vera.

Jag vaknade vid fyra i morse och kunde inte för mitt liv somna om. Och vad gör man fyra på morgonen om man inte kan sova och internet har lagt ner? Jo, det som jag alltid gör när ångesten trycker i bröstet och universum håller på att falla ner över mig. Jag sätter på Eva Cassidy och börjar pyssla. Det kan låta som en rätt underlig metod men det fungerar varje gång. Vare sig jag tar fram broderigrejerna, mina stickpinnar eller pärlorna så kommer alltid en känsla av lugn över mig när jag får arbeta med händerna. I natt så gick jag upp i köket och tog fram kokboken. Medan snön sakta seglade ner till marken utanför fönstret slog jag upp ett av mina favoritrecept. Grymt onyttigt men himmelskt gott.

Fudge:

3dl     strösocker
50g    smör
2dl     grädde
1msk vaniljsocker
2msk kakao
50g    sötmandel, skållad och hackad

När jag var klar runt sex gick jag och la mig igen och vaknade inte förens jag hörde glädjetjut från köket ett par timmar senare. - Mamma titta, det snöar och jultrollet har varit här igen!

Ibland känner jag mig som ett misslyckat projekt.

En clown utan vare sig humor eller dräkt.

Ibland undrar jag varför vissa har det svårare än andra,

varför vi inte hjälper varandra.

Ibland är jag en lerklump omöjlig att forma,
hur mycket än väderleken väljer att storma.
Ibland glittrar stjärnorna på min kind
och jag förvandlas till en sprudlande virvelvind.
Ibland längtar jag till fjärran länder,
till vajande palmer och ändlösa stränder.
Ibland svämmar mitt hjärta över
och ibland har jag svårt att skilja vänster från höger.
Men vad gör det,
när man kan skratta med sådan lätthet?

Det är så hemskt hur människor kan kliva in i ens liv, förändra en helt och sen bara tacka, vända sig om och kliva ut igen. Man hinner aldrig blinka, aldrig säga hur mycket de betytt för en. Jag vet att jag tänker för mycket men jag kan inte låta bli att undra vad som hände sen. Facebook hjälper ju bara till en viss gräns.

Ett par gånger har jag fått chansen att uppdatera. En gång var på krogen där jag fick syn på ett välbekant ansikte. Det visade sig vara killen som mobbade mig i tre år och sedan frågade chans på mig, som fick cancer. Jag hade någonstans i mitt stilla sinne accepterat han förmodligen dött eftersom att han försvunnit. Det var inte alls så att jag gladdes över det, han var trots allt inte hjärnan bakom alla elaka namn som haglade över mig under lågstadiet. Att han frågade var som honung för min sårade självkänsla. Jag svarade inte ja men jag blev ändå varm inombords.

Den andra gången var när jag hittade min vapensyster på facebook. Vi satt praktiskt taget ihop under hela dagistiden och trots att jag flyttade till stockholm och hon till Holland så fanns det ingenting som kunde bryta spindeltråden som band oss samman. Vi var som blodssystrar och det fanns ingen som förstod oss så som vi själva gjorde. Men i sexan hände något och någonting kapade tråden som vi hållit så hårt i alla år. Breven blev färre och telefonsamtalen likaså. Sen hittade jag henne då och vi håller fortfarande i våra repstumpar.

Det finns fortfarande flera handfullar människor som jag grubblar över var de tagit vägen. De människorna som försvann.

"there is no point in going on, I don't wanna hurt your pokémon" och "have no fear ash is here". Haha, man undrar ju om de kommer på så vitsiga fraser med flit. Jag älskade pokémon när jag var liten. Den spännande världen som öppnades upp i och med pokémon debuten slukade mig med hull och hår. Jag kunde komma på mig själv med att tänka "när jag dör vill jag hamna i pokémonvärlden". Jag medger att min fascination var något störd men det fanns något så lockande med de mysiga varelserna som alla hade ett visst läte och som fick plats i en ficka.

Jag är ett stort fan av anime serier överhuvudtaget. Det är något med de underliggande anspelningarna, vackra dragen och de annorlunda historierna. Jag dras till vackra detaljer, något som stämmer väl in på mitt stjärntecken, Oxen. Jag har faktiskt lärt mig en hel del stjärntecken på sistone, fick något ryck när jag tittade upp på den kalla och klara Novemberkvällen och tog med mig laptoppen och en filt ut på altanen. Sen satt jag där i mörkret och lyckades finna delfinen, hela Orion m.fl.

När jag satt där för mig förlorade jag mig i Universum ett tag. Det händer ibland att jag bara glider ut i yttre rymden. Att jag funderar på vad det finns för varelser där ute och om de undrar lika mycket som jag gör. Jag funderar över hur de lever och hur deras planeter ser ut, vad de äter och hur de ser ut. Kanske är det så att man är menad för någon snygg rymdis där ute. Man undrar ju.