Ibland undrar jag

Nothings worrrying me.. eller hur var det nu?

Det här är en sådan dag när man vill gå omkring i pyjamas hela dagen för att sedan krypa upp i sängen och skopa i sig ett två liters paket med choklad glass.  Dagens väderdiagnos är mulet med blötsnö, jag har sumpat ett heltidsjobb eftersom att jag är helt jävla inkompetent och alla guldkorn jag känner har hittat ett annat guldkorn än mig.

Till råga på det så är det finanskris, krig, svält och min mamma svarar inte i telefon. Jag är ensam, fattig och patetisk. Det var en himla tur att jag inte lovade mig själv vid nyår att tvåtusennio skulle bli annorlunda för det blev det inte. Nu tycker ni kanske att jag tar ut domedagen lite i förtid, det är ju trots allt bara januari, men jag bara vet liksom.

Den lilla optimisten med sin regnbågsfärgad megafon i mig ger dock inte upp vilket innebär att jag inte heller gör det. Hur orättvist livet än må vara så är det mitt liv och om det är meningen att jag ska vandra genom snårskog hela livet så får jag väl fan helt enkelt ta och göra det. Nu ska jag gå och duscha och förbereda mig på mer rivmärken i ansiktet. Någon som äger en machete?

Nämen har man sett, det snöar.

Har alla drabbats av dingosjuka helt plötsligt? Hur kommer det sig att alla har blivit så intresserade av döda korallrev och en enorm öken?

Jag fick förklarat för mig på krogen att det är ett trevligt engelskspråkigt land som inte är USA och att det är därför man vill åka dit. Jag ville nästan fråga om han någonsin försökt hålla en konversation med en australiensare, men bet mig i tungan istället eftersom att han var så snygg. Det är inte världens enklaste dialekt att förstå sig på om vi säger så, och jag är ändå skåning.

När jag tänker på Australien ser jag några av de farligaste och mest aggressiva giftspindlar i världen framför ögonen. Det är inte så att jag har något emot djur, tvärtom, men jag vet inte om folk är medvetna om hur försiktiga de måsta vara om sina hälsenor. Jag tycker att spindlar är fascinerande djur och trivdes rätt bra med mina i källaren men giftspindlarna kan gärna stanna där borta för min del.

Som barn kommer jag ihåg ett rätt skrämmande inslag på Discovery om en australiensisk spindel som kunde överleva under vatten och ibland kröp ner i pooler för att sedan (i försvar förstås) attackera simmande människor som kom för nära botten. Fick man inte hjälp inom tjugo minuter dog man. Jag såg rätt mycket på Discovery när jag var liten.

Om man vill se vackra naturmiljöer och samtidigt prata engelska kan man väl lika gärna åka till Nya Zeeland? Det är ju inge fel med att åka till Australien, det är inte det jag menar. Jag har bara så svårt att förstå hur folk en dag bara känner att - åh, Australien, dit vill jag åka. Ett land som en gång sågs som ett fängelse?

Jag vill gärna bli överbevisad men det kommer nog att krävas mer än ett par gosiga koalabjörnar för att jag ska bli övertygad om att Australien är det ultimata resmålet.

Så sitter jag här med en tekopp vid min franska balkong och känner tårarna bränna bakom ögonlocken. På mindre än en vecka har jag plötsligt kastats ut i vuxenlivet och lämnats vind för våg. Jag känner en sprudlande lycka varje gång jag sätter nyckeln i låset och en rivande ensamhet när jag vaknar om morgonarna och inte hör småsyrrorna dundra runt på övervåningen. Nyss lyckades jag få en glimt av Globen från mitt fönster och det högg till i bröstet på mig. Alla jag älskar är så nära men samtidigt så långt borta. Jag behöver köpa mig ett husdjur så att jag inte känner mig så ensam. Det är ingen som har en sköldpadda som behöver omplaceras?

Imorgon börjar jag jobba och jag tror att livet kommer kännas lite lättare då. Ekonomin är en ständig orosknut i magen. Den här känslan av att man inte är helt säker på hur man ska klara av något ekonomiskt är riktigt obehaglig. Dessutom får jag något att hänga upp dagarna på.

Igår frågade min mamma mig om jag kände mig redo för att flytta hemifrån och jag svarade att jag aldrig tror att jag skulle ha blivit helt redo. Blir man någonsin det? Kommer jag inte alltid känna mig lite liten i vissa situationer och vara lite småskrämd av det jag inte känner till? Det tål att tänkas på.

Nu ska jag söka lite jobb och väcka Josse. Vi hörs i framtiden!

En ensam guldglittrande partyhatt på mitt skrivbord är den enda påminnelsen om kvällen som började så bra men som sedan slutade i en illaluktande gränd.

Jag var glad och min röda partyhatt stod på sne när jag och Marion resolut plöjde fram genom kön eftersom att vi någonstans i bakhuvudet kommit fram till att vi nog inte skulle komma in om vi stod längst bak. Jag slängde mig lycksaligt runt en kärrtorpsmänniska jag kände igen och innan vi visste ordet av var vi inne.

Där inne insåg vi rätt snart att garderobskön var alldeles för lång så ännu en gång lyckades vi på något mirakulöst sätt hamna längst fram. Det var som att partyhatten var en VIP skylt för ingen gnällde utan snarare blickade de glatt upp på hatten och ryckte på axlarna. - Hon har en partyhatt, så det är okej.

full på mintdrinkar och chokladshots nöjde jag mig inte förrän jag stod längst fram vid scenen när Fritjof och Familjen spelade. Marion hängde med så gott hon kunde och sedan stod vi hand i hand och sjöng så att i alla fall min röst sprack. Jag var så lycklig enda tills jag hällde i mig min andra öl och någon idiot rev sönder min rödskimrande stjärngosse strut, glädjedödare..

Boy... Jag stod och ylade en bra stund i gränden och en snäll tjej erbjöd sig att hämta min jacka. Jag måste ha sett så ynklig ut. Sen lyckades jag kravla mig upp till Hornstull där jag slängde mig in i en taxi och hävde ur mig all ångest innan han ens hunnit blinka.

-Ta mig hem!

-Var är hem?

- Jag vet inte längre..

Han lyssnade snällt och körde mig till Enskede. Innan jag hoppade ur gav han mig rådet att hångla upp killen, ge den där bruden en knäpp på näsan och ta inträde till min inflyttningsfest.

Nu sitter jag här i mitt nedpackade rum och försöker föreställa mig att jag ska sova på en annan plats imorgon. Det går inte sådär.

Mitt rum är så gott som nerpackat i pappkartonger och det har både fällts glädjetårar samt snorats en del när jag sakta men säkert strukturerat upp mitt liv i kartonger märkta antingen sparas eller flyttas. Att det skulle vara så omvälvande att flytta hemifrån hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Den enda händelse i mitt liv som går att jämföra med det här var gången jag vågade mig upp att åka Balder.

Länge stod jag och köade, skrämd från vettet ena sekunden för att i nästa tänka att jag minsann skulle klara det fint. Jag hann få för mig att springa tillbaka till säkerheten men tvingade mig samtidigt att stå kvar och plötsligt satt jag fastspänd, panikslagen och på gränsen till vansinne. Jag försökte desperat tänka att jag snart skulle vara på andra sidan, men det var en föga tröst.

Efter en hissnande färd där jag i vissa stunder var helt övertygad om att jag skulle dö stannade plötsligt fordonet och jag släpptes fri. Med tårar rinnandes ner för kinderna stapplade jag av och slängde armarna runt första bästa pelare. Sen kom lyckoruset och det är det jag väntar på just nu.

Dessa få minuter innan mina vänner kommer trilla in här och göra sig hemmastadda bland mina flyttlådor och kassar från Ikea. De är sena som vanligt men ni vet vad de säger.

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Jag ser ljuset i tunneln. Jag har köpt mig en gulrutig köksgardin och hängt upp ett par kaffekoppar när jag tröttnade på att måla. Imorgon ska jag ut och supa bort täckpapp. Jag tämker förlora mig i rytmen till ringt till poliseeeen och glömma allt som har med vit färg att göra.

I helgen ska jag ge mig ut på nostalgitripp och lägga upp mina minnen på vinden. Jag kan garantera glasaktiga tårar och en långsam process.

Nu orkar jag inte skriva mer.

Puss och kram!

Tapetjäveln släppte i stora sjok så jag har slitit som ett djur hela dan med den. Egentligen behöver väggen bredspacklas men jag har ingen lust att lägga ner så mycket tid på en andrahandslägenhet, dessutom så skulle jag inte klara av det själv. Jag känner mig förtvivlad just nu... Jävla helvetestapetmongo. (Jag ber om ursäkt för det vulgära språket) Dessutom är det en dum hylla som vägrar bli nedskruvad. En sån där riktigt ful hylla som verkligen måste bort. Blä...

Jag får försöka fokusera på det faktum att badrummet och köksbänken blev så fina. Mitt badrum går numera i kulören blåklint och köket börjar sakta men säkert bli väldigt hemtrevligt. Usch.. jag ser verkligen inte fram emot en till dag i kamp med tapethelvetet.

När jag blir stor ska jag gifta mig med en hantverkare. Alla akademiker kan slänga sig i väggen, jag vill ha en man som kan lägga golv och bredspackla. Det här är inte bra för mig. jag börjar bli lite skruvad av det här med heminredning, färgångorna börjar stiga mig åt huvudet.

Till råga på allt så är mina kompisar sura på mig för att jag inte orkar följa med ut. Kan inte klockan gå lite fortare så att jag kan gå och lägga mig. Jag vill inte vara vaken mer idag. Tommy verkade också ha en dålig dag, vi muttrade var sitt hej i trappan innan vi båda suckade i nästa andetag. Jag tycker att jag kan börja kalla honom för Tommy nu när vi nästan är grannar.

Jag är helt slut i kroppen efter allt tejpande och trixande för att göra klart inför målningen. Det snurrar tejprullar och spackel framför ögonen på mig men nu är jag i alla fall färdig. Förutom att jag måste tvätta väggen i badrummet förstås men det låter vi bli att tänka på just nu.

Fan vilken intensiv dag men jag är glad att jag släpade mig in till stan för att möta Josse efter mitt besök på Bauhaus för färginhandling. Vi vandrade bort till Nationalmuseét för att titta på utställningen lura ögat innan det är försent.

Första tabben var att lyckas fastna i ett par mörkt gröna ögon så fort jag klampat in genom dörren, och det var inte mina egna. Andra tabben var att inte fatta någonting om vad utställningen gick ut på. Som tur var stod det en pedagogisk småbarnsmamma vid första målningen som förklarade allt för sin tioåring. Efter ihärdigt tjuvlyssnande stolpade vi självsäkra in i konsthallen som var packad likt en sillburk med folk.

Det var en häftig utställning om än lite för komplicerad för min otränade hjärna. Mitt favoritverk var definitivt den lilla rynkiga gubben i nattmössa som tittade ut genom ett fönster.

Jag ska försöka vända dygnet, det blir så jobbigt att gå upp halv sex nästa vecka annars. Usch.. jag ser verkligen inte fram emot det.

Hare bra!

Så fort bilen rullade in genom allén som leder fram till några av de häftiga husen på SLU:s område började det susa i öronen på samma sätt som det gjorde när jag klev in genom dörrarna på Kärrtorps gymnasium. - Här kommer du att trivas, viskade en björk när jag klev ur bilen och klappade den vänligt barken.

Det var liksom kärlek vid första ögonkastet. Allt från de små växthusen till den pampiga rektorsinstitutionen tilltalade mig. För att inte nämna den vackra naturen som omger det gigantiska skolområdet. Det gör ingenting att jag får pendla en timme för att ta mig dit för jag vet på något överjordiskt sätt att jag kommer att bli lyckliga där. Det kändes på samma sätt med den vita fasaden på Kärrtorp om än inte starkare här. Det valet har jag ju inte ångrat en enda gång trots mina pärser.

Jag lyckades dock inte få syn på någon mänsklig varelse i terrängen men hästarnas mjuka mular i hagen räckte som övertygelse på att det hela var på riktigt. Eftersom att min magkänsla inte har svikit mig hittills så tänker jag följa den ännu en gång.

För första gången sen jag gick ut gymnasiet känner jag mig trygg. Jag har hittat hem!

Det är dags att jag ger upp och faktiskt växer upp. Det känns läskigt att ta steget till en egen lägenhet men det är faktiskt dags. Jag vet ju att jag kommer att må mycket bättre när jag väl sitter där vid mitt lilla köksbord med en tekopp i handen men ändå tvekar jag om jag skulle klara av det.

Varför måste jag vara så feg? Jag förstår inte ens vad jag är så rädd för. Jag kan betala räkningar, laga mat, baka, borra, måla, tvätta och städa. Jag är ju en fullfjädrad flyttfågel och är det något jag inte fixar så får jag ju bara be om hjälp. Svårare än så är det inte, eller hur?

Fan va rädd jag är.. Jag kunde utan vidare klampa in på HBO i Los Angeles vid fjorton års ålder och prata engelska med en producent i flera timmar, men att hoppa ur boet och pröva mina vingar går minsann inte för sig.

Visst är det en risk att flytta hemifrån och visst kan det kajka ihop totalt här om jag försvinner men jag måste sätta mig själv i första rummet. Vem ska annars göra det?

Jag är kanske inte tillräckligt mogen att börja pensionsspara men det vore inte helt fel att gå med i a-kassan. Det är bara det att det är så jävla dyrt och helt omöjligt att hitta vilken grupp man tillhör. På det så vet jag inte om jag får ihop sex månaders heltidsjobb, eller jag vet att jag inte får det eftersom att jag inte jobbar heltid. Jag har fan inte råd att betala 400kr i månaden, dumma blåbär...

Ibland är livet bara orättvist. Hur kan det vara så att vissa människor får första jobb de söker medan vi andra dödliga är tvugna att söka flera hundra innan vi ens får komma på intervju? Nu har jag ju i och för sig jobb i Jan/Feb men sen då?

Gatumusikant kanske, fast det är jag nog för feg för. Nu ska jag redigera om mitt CV och leta vidare bland alla a-kassor.

Adios.

Jag har officiellt kraschlandat och stigit upp pånyttfödd. Jag känner mig redo för allt. Kvällen började med att jag konfronterade min plågoande skrikandes och gråtandes. Jag har aldrig varit så arg och hysterisk i hela mitt liv men den jäveln fick i alla fall så att han teg.

Sen tog jag mig samman och vännerna kom. Vi åt, skrattade åt en pennvässare och tog modellbilder på Josse i min blonda afroperuk. Efter det drog vi till söder och knackade på hos Jack den yngre och Oriana. Kvällen började spåra ur någonstans när jag låg på golvet i Jacks badrum och lycksaligt petade fram dinosaurier under badrumsskåpet som om de vore hemliga skatter, Marion och Josse hjälpte till och vi ställde vi upp dem i olika formationer innan sprang fnissande därifrån.

Vid kvart i tolv begav vi oss ut och jag har aldrig sett så vackra fyrverkerier i hela mitt liv. Med sprakande hjärtan på himlen tjoade vi in det nya året mellan skumpaklunkarna. Vid det laget kunde jag inte gå rakt och ramlade i trappan på väg hem till Jack den äldre. Man kan ju tycka att jag borde ha slutat dricka då, men nej självklart var jag tvungen att dricka bål med hembränt i (vilket jag inte visste at the time).

Sen är det rätt suddigt.  Jag kommer ihåg att jag klappade fint på en tatuering och att jag låg under en julgran innan jag på något mirakulöst sätt lyckades få på mig ytterkläderna och hitta ut till götgatan innan jag började kaskadkräkas.

Jag vaknade vid två på eftermiddagen med jacka och skor på i sängen.

Bring it on 2009!