Ibland undrar jag

Vi köpte med oss pizza, smuttade på champagne snackade om det mystiska och onämnbara ämnet mellan fem och sju. Jag vred mig av syrebrist när Anni satte igång efter ett halvt glas "Chardonaaay" och Saras tårkanaler började bråka med henne. Det har varit en skön kväll med andra ord och ett fint avslut på en hård mässa.

Jag gick in med föreställningen att jag skulle möta gulliga damer i stråhattar och blommiga förkläden men icke sa Nicke. Inte slår de båtmänniskorna men de kommer fan inte särskilt långt efter på idiotimätaren. Jag kom i alla fall därifrån levande med en påse jord och några fröpåsar. Jag förstår inte hur jag lyckas ibland men nu står det i alla fall fyllda krukor sporadiskt utplacerade i hela lägenheten.

Nästa steg blir att få upp spegeln, hur nu det ska gå till.. Förhoppningen är att den ska flyga upp på väggen alldeles själv men vi får se om jag kanske behöver låna en slagborr och ett par skruvar först.

Vad läskig Låt den rätte komma in var föresten, eller mer obehaglig än otäck egentligen. Det ska väl föreställa en vacker kärlekshistoria men hela den här grejen med att flickan mördar folk titt som tätt skrapar bort glansen lite. Filmen är säkert jättebra egentligen men jag var verkligen inte upplagd för vampyrism igår kväll.

Jag vet att jag borde stanna uppe länge och fira att det är slut för den här gången men min misshandlade hjärna kräver att jag går och lägger mig så vi får höras imorgon helt enkelt, Ciao!

Dagar när man vaknar upp med den obehagliga känslan av att man lika gärna kan gå och lägga sig igen ska man faktiskt lyssna på sin oroliga mage. Produkten av att faktiskt stiga upp och åka till jobbet blir bara tröttnad på livet. Det hela började med att jag trillade i trappan och sen har det gått käpprätt åt helvete, om jag får uttrycka mig så.

Allt är bara fel idag. Jag gör fel, jag ser fel ut, jag är fel, det är fel på världen, han vill inte ha mig.. you name it.

Vart ska jag göra av mig själv när varken springtur, Eva Cassidy eller chokladglass verkar hjälpa? Jag är så frustrerad och sorgsen på samma gång och tro mig, det är en rätt osmaklig kombination. Nästa metod på listan blir en lång dusch fast jag tvivlar på att jag kommer må bättre efteråt. Vissa problem måste man nog bara sova bort`.

Ibland fascineras jag av hur ung och naiv jag är. Hur är det möjligt att det kan göra så ont? Varför har det någon som helst betydelse att han inte vill ha mig?

Det här inlägget stämmer inte alls särskilt väl ihop med det föregående. Visst repellerar jag alla, men det är helt omedvetet. Och det är ju faktiskt inte som att någon annan tar första steget heller. Varför måste jag vara så brutalt blyg för...

God natt.

Jag tänker inte tråka ut er med detaljer från min hurtiga dag, utan snarare komma med en fundering som simmat runt i mitt huvud efter en diskussion med en kollega. Hur kommer det sig egentligen att charmerande människor verkar dras till odrägliga individer?

Är det för att de inte inser hur bra de är eller gillar de bara utmaningen? Är det för att de inte vet vad som är bäst för dem eller för att de vill känna sig behövda?

Jag vet inte riktigt vart jag ska placera mig själv på skalan mellan:    A. Odräglig ----------------- B. Dräglig.

Självklart springer vi väl alla fram och tillbaka längs den här sträckan, ingen är ju perfekt, men det finns ju de som står och trampar lite längre vid en av stafettpinnarna. Jag skuttar runt en hel del kring B. men så fort jag blir stressad eller emotionellt utsatt rusar blodet i ådrorna och utan att veta hur det gick till står jag som fastkedjad vid bokstaven A. Kanske är det så med alla människor. Men det förklarar fortfarande inte varför A & B människor dras till varandra, har det med magnetism att göra?

Repellerar fina människor varandra vilket gör att de slutar upp med någon som verkligen inte är bra för dem? Fast det är ju en skruvad tanke eftersom att i alla fall jag alltid har tänkt att ens motsvarighet borde vara något positivt. Som isglass på sommaren eller varm choklad om vintern.

¨
Själv är jag rätt värdelös på det här med magnetism, repellerar alla eftersom att risken för att fastna är för stor... Tänk om en svår människa skulle haka sig fast vid mig och jag skulle hamna i den ondaste av onda cirklar. Tänk om jag inte skulle kunna ta mig loss.

Usch.. Det var skönt att få det där ur huvudet. Inte blev jag mycket klokare men nu har jag i alla fall det på papper. Tack tack.

Dagen började bra med en promenad i Tanto. Småknattarna och jag tittade fascinerat på de flygande "måssarna" och njöt av solskenet. Efter de obligatoriska blöta pussarna vid dagiset när jag skulle gå bar det iväg in till stan och nästa lyckorus kom sig av ett kontoutdrag. Jag klarar minsann att vara självförsörjande den här månaden också, Ha Ha!

Efter en lång, visserligen intressant men ändå väldigt lång föreläsning i kommunikation med barn sjönk jag trött ihop på bussen hem tills jag fick syn på en välbekant filur längre bort i gången. Min före detta granne som vi inte nämner vid namn.

Det är lite hemskt att jag var tvungen att gräva ner ansiktet i min mjuka Palestinasjal från sjuttiotalet för att inte brista ut i gapskratt när han fångade in min blick.  Jag kommer nog aldrig riktigt komma över den där gången på krogen för så länge sedan nu. Den gången han lutade sig fram, tittade mig djupt i ögonen och överrumplade mig helt med frasen, - när jag gör slut med min flickvän, så blir vi kk. Skrattandes gick jag med på det i tro om att han skämtade vilket jag såhär i efterhand inte är så värst säker på att han gjorde. Efter det förolämpade han mig ju också något så gräsligt, men det är en annan historia.

Jag ska upp svinigt tidigt imorgon, blommor vaknar ju med solen som ni vet. Om ni inte hör av mig på ett tag så är det bara att ge sig ut och leta bland trädgårdstomtar och solrosfrön.

Tack och hej, leverpastej.

Jisses vilken intensiv helg det blev, helt oväntat. Jag har hunnit med hamburgare vid centralen, ett antal krogar, djupa samtal i natten, bakisfika, bio, middag med familjen och ord.. ord punkt, som Marion skulle ha uttryckt det..

Så här mycket har jag inte umgåtts på länge, men så har jag sovit ungefär tre timmar per natt också.
Det var med andra ord inte helt kul att ge sig iväg ut på landsbygden idag men avskedet var värt varenda olidlig signal från väckarklockan. Vid tidigare uppdrag har jag alltid haft inställningen att det är jobbigt att man bara befinner sig på ett ställe en dag men nu har jag insett att det är mycket värre med det omvända. Fy vad hemskt det var att säga adjö till alla små knoddar idag.

Lillprinsen började gråta och Ida tyckte minsann att jag kunde komma tillbaka imorgon också, vare sig jag jobbade eller inte. Visst borde jag tycka att det är positivt att jag gjort sånt intryck på barnen men det gör bara för jävligt ont, rent ut sagt. Men.. men, det är en vikaries lott i livet. Lite skönt ska det faktiskt bli att slippa åka en timme för att ta mig till jobbet.

Imorgon ska jag göra ett avtryck innanför tullarna istället så det är bara att samla ihop sig själv.

Nu tänker jag lägga mig och titta på Stolthet och fördom för sjuttioelfte gången. Det är spännande med filmer man aldrig tröttnar på. Som Amelie från Montmartre, spirited away eller Bridget Jones för den delen. Det är något rogivande över dem och den hopplösa romantikern i mig älskar ju lyckliga slut.

Bamsekram!

God morgon alla solstrålar!

Det var länge sedan jag känt mig så manlig som jag gjorde när jag kom hem från Debaser igår. Innan jag ens stängt ytterdörren ordentligt började jag slänga av mig kläderna, för att sedan klampa in i köket och dricka juice rakt ur förpackningen. Till min egen förvåning öppnade jag också en burk med bönor som jag sedan satt och pillade innan jag trött damp ner på sängen och sov som en stock till halv elva.

Nu sitter jag här med rufsigt hår och känner mig snarare väldigt feminin än maskulin i gårdagens smink och målade tånaglar.

Debaser är en svårbeskriven upplevelse. Det är väldigt vuxet, fast ändå inte. Jag hade kul trots att Jonathan Johansons urusla mickteknik och jag fascinerades både av såpbubblor och pianistens händer. Större delen av kvällen gick ut på att undvika ögonkontakt och fly ifrån kladdande händer men det gjorde inte så mycket. Vem hade kunnat ana att vuxna människor kunde bete sig så omoget?

Kvällen på Debaser med snygg ljudisolering och gott vin får en trea. Mitt eget fel egentligen, jag var ju lite för uppslukad av kvällens tidigare händelseförlopp så det fanns inte plats för så mycket mer.

Idag kommer att bli fullspäckat så det är bara att jag sätter igång och gör mig iordning.

Ciao.

Ibland säger jag saker utan att tänka mig för men det innebär inte att jag har fel och jag står faktiskt för vartenda ord. Jag har aldrig som avsikt att såra någon men vissa saker förstår jag mig inte på och därför blir det lätt fel. Så förlåt om du har blivit sårad, det var inte meningen.

Jag har börjat grubbla lite över vad man ska göra i sommar. Det verkar som att alla sommarjobb försvunnit innan de ens fanns så det blir nog att hyra ut lägenheten och antingen städa trappor i Lund eller fly till Ångermanland. Hur det blir har jag inte bestämt ännu.

Helst skulle jag vilja sno en bil och ge mig ut i världen men jag äger varken resurserna eller tilliten till mig själv för att sparka igång ett sådant projekt. Lifta skulle man ju kunna göra men då känns det som att jag skulle behöva ta ett par klasser i karate först.

Eller varför inte en sista minuten och sen glömma ta planet hem. Någonstans bort måste jag, om det så är till Öland eller Cap Verde har inte så stor betydelse.

Nu ska jag sätta mig och avgöra hur min framtid ska se ut, det är dags att söka utbildning.

See ya

Någon gav ifrån sig underliga ljud i biosalongen och vi fnissade. Jag fällde som vanligt en tår på slutet och Josse kommenterade hur snygg hon tycker Sean Penn är. Ännu en filmisk pärla värd att vårda ömt.

Milk var fängslande men så hade jag inte förväntat mig något annat heller. Det är en vacker skildring av de homosexuellas kamp. En berättelse om kärlek och att våga stå upp för vem man är. I ett universum där alla elektroner påverkas av varandra. Där vi människor inte ens har existerat ett andetag av universella mått har jag svårt att förstå varför vi inte bara kan acceptera varandra för vilka vi är.

Visst finns det inprogrammerat i våra hjärnor att frukta det vi inte förstår oss på men som Josse så bra uttryckte det. - Hur kan det finnas människor som kämpar så hårt för att förhindra andra människors lycka? Jag hade inget bra svar för jag förstår det inte heller.

Kärlek som kärlek!

Nu gör det sådär olidligt ont igen. Alla års sorg, längtan och otaliga separationer samlade i ett enda ögonblick. Dörren stängs, tåget sätts i rörelse, planet rullar ut på startbanan, bilen lämnar gatans trygghet och där är den, känslan av att jag drar mitt sista andetag, av att det är sista gången jag kommer se honom.

Jag vill skrika, springa efter och klösa sönder muren som sluts runt mig men som alltid står jag kvar och vaggar sakta den rädda flickan till ro. Talar försiktigt och mjukt om det hon redan vet. Det är så här det är, värken kommer avta och det är försent. Det har alltid varit försent.

Det kommer gå ett par dagar innan jag kommer in i dagsrytmen igen. Ett par dagar innan de blödande såren lappat ihop sig själva och det vaga minnet av tryggheten jag kände en stund suddats ut igen.

Det kommer inte spela någon roll om jag är tjugotvå eller femtiosju, den här livssorgen kommer alltid finnas på mig, likt ett bränmärke eller en solblekt tatuering. Min stulna barndom, min livshistoria.

Imorgon ska jag sätta på mig rustningen igen men inte ikväll. Ikväll kommer kudden vara fuktig.

Ville bara säga det, så att du vet pappa.

Idag har jag grubblat mycket över varför vissa personer hänger med en långt efter sista gången man såg dem i ögonen. Hur kommer det sig egentligen att en del liksom fastnar i en? Hur kan det räcka med ett ögonkast eller ett par meningar för att de ska fästas upp i minnesbanken, utan någon som helst anledning egentligen?

Jag har ett par själar i huvudet som nog aldrig kommer att lämna mig helt. Visst har jag släppt taget om dem men de vandrar så att säga runt bland mina tankar en del. Det är som att bilderna av dem sitter upphängda på en anslagstavla, något halvblekta och lite trasiga. Men sitter där gör de, som ett bevis på att jag andas idag.

Det är ju en trygghet att jag minns dem, alla de där människorna som berört mig på olika sätt. Trots att det kan vara så sanslöst obehagligt och smärtsamt att tvingas komma ihåg några av dem. De där som trampat hårdast och format mig med pekpinnar utan att förstå.

Fast någonstans tror jag faktiskt att det är som han säger i Little miss Sunshine. - The years of joy was a total waste, I didn't learn a thing. The years of missery on the other hand shaped everything I am today. Eller, jag tror i alla fall att han sa något I den stilen.

Nu kan jag kan inte låta bli att undra om det finns någon därute som tänker på mig ibland. Någon som är oförmögen att ta ner mitt gulnande foto från sin anslagstavla...

Fan vad kul jag hade igår. Jag vet inte om det var den goda drinken, toaletthållaren eller Emmis målande förklaring som gjorde susen. Det kan också ha haft någonting med trettiotreåringen som erbjöd mig sovplats. Han kom framgåendes iförd skinnjacka när jag stod och väntade på min tur vid garderoben och viskade förföriskt oanständiga förslag i örat på mig.

Jag som inte riktigt visste om jag skulle skratta eller gråta bet i gräset och sa att han kunde få följa mig till slussen i alla fall. Vi pratade om allt mellan tygskor och hjärtesorger längs vägen. Han tyckte att jag skulle hångla upp koltrasten på jobbet. Nu vet jag inte om han menade bokstavligt eller bildligt talat, det hela var väldigt otydligt. När han frågade hur gammal jag är ljög jag, mer för hans skull än för min. Killen hade redan ålderskris som det var.

Vid slussen avböjde jag vänligt idén om utväxlande av telefonnummer och kramade honom adjö innan jag vandrade iväg i natten. Om han stod och tittade efter mig eller bara ryckte på axlarna och vände om kommer jag aldrig få veta, för jag är inte en sådan som vänder mig om.

Jag tror att jag ska åka till Enskede och hämta lite jord. Jag vill platera i protest mot att det snöar ute...

Jag vet inte riktigt hur det kommer sig att rubrikerna ofta går i engelska nuförtiden. I och för sig tänker jag en hel del på engelska utan att jag tänka på det. wowow... nu får vi lugna ner oss lite, det där blev bara underligt. Det jag försöker säga är att det kommer naturligt för mig, som för de flesta svenskar, att tänka i engelska meningar ibland.

Eftersom att vi inte dubbar film och tv på samma sätt som många länder i vår närhet gör smyger sig engelskan lätt in i vårt ordförråd. Jag ska aldrig glömma när jag var i Holland och till min förvåning insåg att John Travolta pratade Nederländska. Jag gick i femman och hade aldrig stött på en dubbad film tidigare. Det var en upplevelse..

Sen börjar ett annat fenomen bli ganska vanligt bland mina rubriker. De har inte minsta lilla koppling till inläggen längre. Fast det skiter jag i så det är bara för er att titta genom fingrarna. Jag har nämligen kommit fram till att det är mycket lättare att uttrycka svåra ord på engelska . Det stockar sig lite obehagligt i halsen när jag försöker på svenska.

Förmodligen för att det ligger så mycket tyngd i svenska språket. Engelska är ett mycket mer lättvindigt språk. Tänk er en bar, Engelska är pangbruden i röd klänning med en orgasm i handen medan Svenska sitter i en mörkgrön klänning och håret i tofs. Svenska är på många sätt mer spännande och det ligger mycket djup och pyr bakom de tjocka glasögonen, men Engelska är ju så lätt att ta till sig och så enkel att hålla ifrån sig på samma gång.

Du har inga som helst obligationer mot den röda klänningen, men tar du tag i tofsen blir allt plötsligt allvarligt och sanningsenligt.

Och vi vet ju alla att sanningen kan skrämmas ganska rejält ibland...

Första lediga dagen sen i onsdags och jag blev väckt av jobbet klockan halv sju. Yrvaken fumlade jag efter telefonen och när den smetiga rösten frågade om jag kunde vara klar inom en kvart kände jag verkligen inte jag hellre skulle stoppa fingrarna i halsen. - Nej tack, svarade jag så bestämt jag förmådde och sedan lade jag på. Njae, riktigt så dramatiskt var det kanske inte, jag hävde ur mig både ett förlåt och hejdå innan jag snarare försiktigt vek ihop telefonen än smällde igen den.

Självklart var det kört. Har jag väl vaknat, kan jag inte somna om. Så när klockan slog nio var jag redo att ta tag i dagen. Av en ren händelse ringde Kristin något panikslagen och undrade om hon kunde få fota mig och min mor som ett projekt till fotoskolan.

När kaffekopparna var tomma, Kristin fått sina bilder och jag vinkat farväl till morsan shoppade jag loss rejält inne på Gallerian, med mina mått mätt. Hem släpande jag med mig ett par nya hörlurar till datorn (se tidigare inlägg), en grön kjol. Med följande också en hippie tröja och ett par örhängen.

Inte långt efter mötte jag upp Sanna och vi hann både fika och promenera innan vi nådde Gullmarsplan. Nu återstår bara sångkursen ikväll och jag känner mig grymt laddad.

Julia, den livs levande duracellkaninen...

Jag har precis tvingat ut stackars Marion i regnovädret med förklaringen att jag måste sova. Istället sitter jag här, men jag kan i alla fall försvara mig med att det snurrar för många tankar i huvudet för att kunna komma till ro. Dessutom känner jag mig som en kärlekskrank tonåring utan att riktigt veta varför...

Gårdagskvällen utvecklades på ett högst intressant vis men det som hände mellan mina fyra väggar stannar där. Anledningen till dagens censurering är att jag har blivit hotad med stryk och jag har en känsla av att Anni kan slå ganska hårt när hon vill.

Nu är det i alla fall äntligen över, mina nio dagar fyllda av monotont kassaarbete och muttrande människor. Jag har fått en inblick i en värld av tissel och intriger jag aldrig tidigare haft en aning om existerade utanför området i desperate housewives. Det har varit en spännande upplevelse, om än något utmattande och nu längtar jag nästan lite efter att telefonen ska ringa imorgon bitti med uppgifter inför ett nytt uppdrag på en skola någonstans i Stockholm.

Jag vill faktiskt gräva ner mig i något som är på riktigt. Förtränga minnesbilderna av ändlösa diskussioner om vem som plockat russinen ur kakan. Ladda upp inför nästa helg, då cirkusen sätter igång igen. Sen kan man kanske ifrågasätta om basketbollar på näsan och slag i magen kan kallas för ett givande yrke men det är en situation jag får lirka mig igenom för att få kontroll. En utmaning värd att tacka ja till. För att inte tala om belöningen, en klass som stillat sig och faktiskt lyssnar, värd sin vikt i guld.

Nu ska jag gå och behandla min hals med honungsvatten, den värker på ett olycksbådande sätt. Ni nattugglor får ha en trevlig kväll.

Imorgon blir jag inte kul att ha och göra med så ni som tänkt komma till min kassa och vara otrevliga får ta och tänka om. Redan idag var det en hel del kunder som fick onda ögat. Ibland undrar jag hur gamla de här människorna är i sinnet. Många män resonerar likt hungriga femåringar, men så är de ju män också...

Jag tror att jag dog en smula idag, men jag tänker inte tala om varför. Det tar jag med mig i graven för anledningen är så obetydlig att ingen ändå skulle orka ta sig igenom orden.

Min chef såg föresten måttligt road ut när hon idag smög sig upp bakom ryggen på mig idag och sa med sin något skrovliga röst "Jasså Julia, ska du få besök ikväll. Jag hoppas att ni inte tänker gå ut också?" Skräckslagen som jag blev svalde jag hårt och stammade fram att vi självklart inte skulle det. Det var nästan så att ett "No sir" slank ur mig. Jisses, den kvinnan ger mig kalla kårar ibland.

För första gången på riktigt länge känner jag ett sug efter att göra natten osäker. Jag vill göra mig vacker, dansa tills benen inte längre bär och supa bort verkligheten. Vad sägs om onsdag ladies?

*Ler flörtigt*

Idag har vi diskuterat ståkorv och att norrmän har stånd istället för monter mellan kunderna vid Östra. Jag låg nästan på golvet ett tag och säga vad man vill om tanter, de kan i alla fall vara grymt roliga ibland. Dessutom känner jag mig så ompysslad när jag jobbar där. Det är som att ha sin mormor gånger tre. Lillskiten kallar de mig förövrigt.

Imorgon är det sleepover med godis och vin som gäller. Anni och Alex har bjudit in sig själva, mina enda två jämnåriga kompisar på jobbet. Har jag riktigt otur följer fru tequila med också. Försynt har jag försökt påpeka att vi ska upp sju på Söndag men gott folk, Det är bara att inse att jag talar för döva öron. Jag har en känsla av att det kommer bli mycket skitsnack och kuddkastande.

Å andra sidan ska det faktiskt bli skönt att få en kväll befriad från tankar på otrevliga kunder och ketchupkladdiga hundralappar. Vi har kul på jobbet så varför inte ta det till nästa nivå? Har ni någonsin tänkt på att fenomenet vänskap på många sätt påminner om ett förhållande. Först lär man känna varandra och ser om man passar ihop, sen börjar man "dejta" och sen börjar man bråka. Antingen kommer man över svårigheterna och håller ihop för livet eller så skiljs man åt.

det här med koltrasten utvecklas inte på ett bra sätt. Jag måste sluta upp med de här ögonblicken av känsla att benen kommer vika sig under mig. Det kommer aldrig att bli något, vi står på helt olika trappsteg. Nu måste jag gå och äta något innan jag svimmar

Livet på mässan går i en monoton takt men det är ändå en mysig stämning som har lägrat sig bland segelbåtarna och vattenskidorna. Jag fikar med kassatanterna och vi pratar om allt mellan deras söner och att jag har hela livet framför mig. Man skulle nog kunna säga att jag har blivit en i gänget, sen om det är sunt att umgås med kvinnor gamla nog att vara min mormor överlåter jag till er att döma. Jag trivs i alla fall.

Samtidigt längtar jag till nyare jaktmarker. Jag vill utmanas, ge mig ut i snårskogen igen. Det händer i och för sig en hel del eggande saker på mässan. Häromdagen till exempel så fick jag helt plötsligt syn på kungen promenerandes förbi mitt lilla bås. Då menar jag Karl Gustav alltså, monarkins surmulna ansikte. Jag har aldrig tänkt på hur kort han är och hur bittra säpo ser ut. Eller är det de som är hans livvakter? Jag har ingen riktigt koll.

Och idag fick jag ju faktiskt äran att ha Bertil på axeln. En liten papegoja som strök sitt huvud mot min kind och mjauade mjukt. Tyvärr fick han inte komma in, djur är ju faktiskt inte tillåtna. Sen har vi ju dragspelsmannen som har varit på båtmässan och i över trettio år. Den gubben är verkligen ett original.

Föresten Marion, Broccoli har inte alls slutat men han jobbar som parkeringsvakt. Det är därför jag inte har kunnat lokalisera honom. Stackaren såg lite konfunderad ut när han såg mig.

Dagens slutsats är att jag måste sluta titta efter, hm.. vad ska jag ha för kodord den här gången. Koltrasten kan jag kalla honom. Jag vet inte varför det sticker i kroppen på mig när jag ser honom. Han måste påminna mig om någon som gör mig lycklig för vi har aldrig pratat med varandra. Det beror förmodligen mest på att jag får tunghäfta och en överväldigande längtan att springa och gömma mig när han kommer i närheten. Vad kan jag säga, jag är inte van vid att behöva sitta på mina händer för att inte få för mig att linda in dem i någons hår.

Snipp snapp snut, så var sagan slut!

Okej Josse, jag ger mig.. Ryan Gosling är 29 men jag tycker fortfarande inte att du ska satsa så helhjärtat på honom.

Det är tröttsamt att vara en freakmagnet, hela dagen har gått ut på att akta sig för flygande gummisnoddar och jag vill inte mer. Varför kan jag inte bara för en gångs skull trilla i famnen på en normalt funtad kille? Vad har jag någonsin gjort för att förtjäna dessa förvirrade själar?

Jag är så förbannat trött på killar som inte kan visa sin kärlek på något annat sätt än att göra min tillvaro till ett levande helvete. Tror de på fullaste allvar att jag tänker slänga mig om halsen på dem efter att ha blivit knackad i huvudet för femte gången och viska förföriskt, take me baby, I´m yours!

Jag vet att jag ser ut som en barbiedocka i formatet L och att jag skrattar när nervositeten blir för påtaglig men jag förtjänar bättre än en 185cm lång blondin med koncentrationssvårigheter som inte vet hur man stavar till universitet. Waah... om det ska vara såhär får det bli celibat för min del.

Vart är Prince Caspian när man behöver honom som mest?