Ett sommarminne.
En riktig återställare.
Jag vill inte gnälla om hur bakis jag är så därför är det nog bäst att inte säga så mycket.
Debaser-slussen får helt klart godkänt med en liten stjärna i kanten. Det låg en doft av subtil romantik i luften som något tafatt försöktes viftas bort utan att riktigt lyckas, och tur är väl det!
Jag vandrade som vanligt hem med det spegelblanka havet och Saybia som enda sällskap. Ibland är stockholmsnatten så vacker att det nästan är löjligt, och med I surrender i öronen blev det en minnesbild att klamra sig fast vid.
Idag crashade jag hos Anni och uppkrupna i soffan med varsin återställare i handen satt vi och pratade sådär öppet och okonstlat om allting som man bara klarar av när man mår lite småilla.
Nu ska jag begrava mig i Edward Nortons förföriska uppenbarelse och börja skriva ner mitt telefonnummer på en lapp. Jag har en känsla av att jag kommer behöva ta det en siffra i taget. Hoppas ni mår bättre än jag gör!
Kram!
Sju veckor senare.
Jag har inte ens varit hemma i tre dagar och det börjar redan suga i krogtarmen. Får väl skylla på sju utekvällsbefriade veckor, med glimten i ögat förstås.
Ofta brukar min inställning till alkohol i kombination med hyperaktiva ljusinstallationer kunna sammanfattas med ordet "blä", men idag känns det annorlunda. Kanske är det för att jag ska inviga debaser-slussen iförd en regnbågsfärgad kjol och converse, sådär lagom söderbohemiskt. Har jag tur fångar Kristin mig med mobilkameran, har jag otur springer jag in i ett gammalt ragg och vrickar foten.
Det är i alla fall lyckosamt att mina närmaste vänner är införlivade i indiekulturen, annars skulle jag nog fortfarande gå på toxic och undra vad i helvete jag gjorde där.
Jag lovar att komma med en lägesrapport imorgon.
Puss puss!
Honey I'm home!
Persiennen blev så lycklig att den trillade ihop framför ögonen på mig. Det är tur att jag är en blivande hemmafixare,men eftersom att jag nu är en kort så måste jag ta mig till Ikea utan bil på något sätt.. spänningen är olidlig!
Det enda som är trist med att bo själv är att kylskåpet inte fyller på sig självt på samma sätt som det gör hemma hos föräldrarna, men jag lyckades i alla fall svänga ihop en kikärtswook på fastande mage. Tacka gudarna för konservburkar.
Tjingeling!
Prästkragar.
Det är så vackert när två människor finner varandra i den här krångliga världen, full av rostiga spikar och snåriga trottoarer. Värmen sprider ut sig likt en varm våg när de kommer gåendes med händerna sammanslingrande, helt omedvetna om den gråmulna kåpa över oss som ibland verkar så påtaglig.
De är invigda i en värld jag inte har tillträde till, men jag kan inte förmå mig att bli avundsjuk. Jag kan inte missgynna dem den där känslan. Lyckan av att ha någon att längta efter, någon som kan ligga och bara titta på en timmar efter att man somnat. Lyckan att kunna sitta på café utan att kunna ta ögonen ifrån varandra medan kaffet kallnar.
Det är först när jag vänt bort blicken, när vågen har ebbat ut som det gör lite ont i bröstet på mig.
Och så tänker jag på dig och hur nära jag faktiskt var den där vidunderliga kärleken.
Foto: Kristin Olofsson
Now I'm free fallin.
Det är sällan jag känner mig så iaktagen som jag gjort under det senaste dygnet. De där blickarna som bränner på ryggen och som varmt omfamnar en när man råkar mötas. Egentligen gillar jag inte att bli följd med blicken, det blir lite för mycket rödluvan och vargen över det hela.
Men nu när bilen sedan länge lämnat min lilla ö och allting gått tillbaka i sin vanliga takt saknar jag värmen till min egen irritation.
Världen är aldeles för liten föresten... Nu ska jag gå ner till hästhagen vid havet. Hästar är inte så komplicerade och de är så bra på att lyssna.
Kram
Himlen runt hörnet.
Det var ett vemodigt avsked men nu har hon i alla fall åkt tillbaka till Stockholm, Kristin. Storstans tumult och osäkerhet lockar inte alls men på Torsdag ska jag ändå vinka av mormor, med samma gamla rädsla av att det är sista gången jag ser henne.
Vi är som helan och halvan hon och jag. Vi har en mycket sundare relation än den jag någonsin haft till min egen mamma. Ibland när jag sitter och tittar på medan hon bakar bröd eller viker tvätt kan jag komma på mig själv med att undra hur jag ska kunna leva utan henne. Eldkvinnan, min förbild och klippa att klänga sig fast vid när det blåser som hårdast.
Visst känns det sjukt att tänka så när hon är så levande att det nästan ryker ur öronen på henne, men någon dag måste jag ju det. Hur ska jag annars kunna förbereda mig på det oundvikliga som kommer att slå ner så plötsligt som bara slutet kan.
Det går nog aldrig riktigt att föreställa sig, men bara jag gläntar på dörren svartnar det nästan för ögonen. Det är väl så när man har lätt för att älska. När det där med kärlek kommer lika naturligt som att andas.
Jag vet att jag skräms men jag lovar att jag bara bits i självförsvar.
Let's go bananas!
- How to open a banana like a monkey
Älskade systrar
Hoppas att de inte kommer att hata mig när de vuxit upp och inser att deras uttalanden finns sparade i cyberrymden.
Klara 10år
- Kom Julia, så ska jag lära dig att dansa vals!
- Nämen du ska ju ha en mörk främling med massor med pengar, det skrev Jossan.
- Jag älskar din mage, den är så mjuk och dallrig
- När jag var på hemmet...
Tintin 9år
- Var det en telefonförsäljare? Fattar han inte att om vi kan svara så har vi ju en telefon?
- (Farfar har precis förklarat att han tjänar 100kr i timmen) Men då... då får du jobba långsamt Farfar.
Ellen 8år
- Hur ser Finska brevbärare ut?
- Mormor har hängrumpa och coola rynkor.
- Titta (håller fram en sten med fossil i), här är sånna här muslimer.
- Men om man gifter sig med en av tvillingarna, får man den andra på köpet då?
- Jag vill så gärna ha en delfin (efter lite betänketid) men då måste jag köpa ett hav först.
- Är det hjärnan som får en att andas? Fast löven också, det är därför det blir så svårt att andas på vintern, eftersom att det inte finns några löv.
Hur dum får man bli? 2.0
Inte fanns det någonstans heller när jag körde tillbaka för att leta. Ibland blir jag så trött på mig själv. I och för sig gick jag över en mil i natt så det kanske inte är så konstigt att jag är tankspridd, men ändå.
Men någonstans så ger jag inte upp på samma sätt jag alltid gjort. Jag var uppriven igår men det är något som har förändrats. Lite som att jag har gått från save me till You can't help me now. Loppet är inte kört ännu!
Nu ska jag ut och klippa häck.. haha, ni får ha det toppen!
23:e reserv.
Jag pendlar mellan uppgivelse och självförakt. Det är mycket kallare ikväll än det har varit på länge, fast kylan kommer nog inifrån. Det känns ungefär som chocken efter att man kommit upp ur en isvak, förutom det faktum att det inte väntar någon varm bastu. Ännu ett bevis på att lilla Bullen inte är duglig.
Jag hatar att jag är lika lätt att sticka hål på som en uppblåst ballong. Att jag är så.. sårbar. Allting är ju så enkelt egentligen och det är så lätt att tänka om, men det värker lika oförtrutet i bröstet ändå.
Jag ville ju så gärna.. jag ville ju så gärna.
Josefina den fina.
I mer än fyra år nu har jag haft äran att försöka hinna med när Josse är ute och spatserar. Om det är hennes långa ben eller bara hägrande godis har jag inte kommit fram till ännu, men snabbt går hon i alla fall.
Jag är så glad att Josse damp ner i stolen brevid mig första lunchen på Kärrtorp. Hon sa knappt pip men det gjorde inte så mycket. För även om theark tröjan och eyelinern skrek "rebellisk tonåring" så behövde man inte skrapa särskilt länge på ytan innan en rolig och varm tjej uppenbarade sig. Sen att ett ögonkast från den andra räckte för att vi skulle ligga i en enda fnittrande hög på bänkarna gjorde ju inte saken bättre.
Sen dess har vi liksom hållit ihop, trots att jag kallade henne för Josefin lite för många gånger i början och vi båda två är skitdåliga på att prata i telefon. Jag vet att hon är rastlös och att det blixtrar till av skräck i ögonen på henne när man nämner diskmedel, men hon är värd sin vikt i guld min rödluva.
Tack så mycket för allt, och grattis på födelsedagen gull!
- Jag gjorde en liten pöl utanför syster..
Can I stay in your arms?
Karlskrona är en rätt lustig stad, bortsett från att det är så puttinuttigt att man bara vill dränka sig. Tror att jag har nämnt det tidigare, men jag slutar aldrig att förundras hur man har lyckats klämma ihop så sinnesjukt många snygga människor på några få kvadratkilometer.
Stränderna är rena smörgåsbord när det kommer till grekiska gudar, eller lampfötter som Josse skulle ha benämnt dem. Marion skulle nog bara ha tappat tråden stup i ett. Jag är egentligen inte utseendefixerad överhuvudtaget. Folk som är genuint snygga hela tiden är bland det tråkigaste som finns... Ge mig ruffsigt hår, en svag doft av rakvatten, glittrande blick och trygghet i rösten så faller jag handlöst.
Men lite tur är det ändå att det inte är olagligt att titta. Och visst bor det en grottkvinna i oss alla, hur mycket vi än försöker förneka det.
Nämen titta, det börjar spricka upp..
psst!
Dessutom har jag gjort något fantastiskt korkat på fyllan som uppdagade sig på ett väldigt underligt sätt. Men det lilla snedsteget tänker jag ta med mig i graven, dessutom så gills inte de saker jag gör på fyllan för då är jag inte mig själv någonstans.
Morotskakan ser förjävlig ut föresten, men jag tror att den smakar toppen. Det här var inte rätt kväll att vara kreativ på, den är inte bakad med kärlek alls...
Adios.
