Ibland undrar jag

Jag hade glömt hur vackert eld kan vara. Hur fascinerande men samtidigt skrämmande det är när den skoningslösa värmevågen slår emot en. Trots att det bränner i ansiktet kan man inte förmå sig att slita blicken från de dansande lågorna. Man blir förhäxad och samtidigt obehagligt påmind om hur förgängligt allting är. Tio minuter räcker för att hela ens liv ska slukas av en rytande eldsvåda.

Men det ligger också något lockande över den färgstarka hettan, något nästintill sensuellt. Så nära är faran att man kan röra vid den, men konsekvenserna är ödesdigra.

På ett djupare plan blir jag sentimental och vördnadsfull inför jorden som brasan täcker med ett svart lager. För jag vet att skyddad av den tåliga skorpan vilar spår av liv som tids nog kommer att klättra upp genom soten. Jag vet att marken kommer att återhämta sig.

Men så skulle jag heller aldrig, med jord som element, kalla mig själv för en eldig kvinna. Jag tycker för mycket om att fläta in blommor i håret, namnge hackspettar och leta efter blåbärsris. Det är stabilt att stå med fötterna på jorden. Det är bekvämt.

- Har din mamma aldrig lärt dig att inte Leka inte med elden?

Det har gått lång tid sedan jag skrev sist men jag tror att jag behövde få smälta alla intryck som farit förbi medan blommorna slog ut nedanför fönstret. Förutom att min mun plötsligt går i ett och att jag får vandra runt på systemet har inte så mycket förändrats, eller jo allting har förändrats och jag kan inte gå tillbaka till det som en gång var, för hon finns inte längre.

Nu sitter jag i pappas hänggunga och spretar med bleka tår i gräset. Det ligger något förtrollande över deras lilla vildvuxna trädgård. Luften är tung av magnolia blandat med Jasmine och klätterväxterna lämnar inte mycket utrymme till det gula teglet. Här trängs nässlor och tulpaner bland hallonsnåren och bigarråträdet är översållat med små vita blommor. Det är så vackert och rogivande att jag nästan glömt känslan av snöflingor i håret. Har jag inte alltid kunnat sitta och dingla med bara fötter i linne och utsläppt hår?

På måndag börjar jag ett långt vikariat som assistent åt en liten pojke men det känns så långt borta. Jag finns bara här och ingen har rätten att kräva något av mig just i detta nu. Det är bara jag och koltrasten som sjunger någonstans i björken ovan mig.

Är det detta som är riktig lycka, denna odelade känsla av frid? Jag borde inte tänka så mycket, men man kan ju undra.

- Kom hjärtans fröjd.

Idag tog jag den långa vägen hem och fann mig själv sittandes på fåfängan en stund. Stockholm låg förvånansvärt stilla och tyst under mig men så dränkte nog de svala havsvindarna en del av trafikbullret också. Medan jag satt där rullade grässtrån mellan fingrarna kom det över mig hur små vi är.

Det var en svindlande tanke men istället för att drabbas av skräck eller dödsångest började ett bubblande skratt leta sig upp genom strupen. Tänk om det är så att vårt väldiga universum bara är ett gäng atomer i en glaskula. Så mycket jobb och slit för ingenting. Fast vem vet, vi kanske bor i en väldigt vacker glaskula som någon tycker mycket om, kanske rent av någons favoritkula. Man kan ju alltid hoppas.

Sen började liveversionen av I still haven't found what I'm looking for från Milan spelas på Bandit och fan vad jag växte i det ögonblicket. Med min absoluta favoritlåt i öronen, staden under mina fötter och himlen som enda betraktare (I hope) sträckte jag ut mig och började fnittra, sen grät jag lite och skrattade lite till innan jag en sista gång svepte med blicken över Djurgården och började vandra hemåt.

Jag må vara en knäpp och obetydlig liten bit av en kvark men jag är en rätt häftig och älskad sådan och imorgon har jag knatat runt tjugo år på den här planeten. Jag kanske inte har hittat vad jag letar efter, fan.. jag vet inte ens vad det är jag letar efter, men någon dag kommer jag att hitta det och tro mig, det kommer att bli fantastiskt.

Dagens citat har ni nog redan listat ut men här kommer det i alla fall, rätt ska vara rätt.

- I still haven't found what I'm looking for

 Idag vaknade jag upp med större perspektiv. Varför lägger jag ner så mycket tid på att trycka ner mig själv i golvet? Det är så knäppt och meningslöst. Visst känns det bra på något skruvat sätt när det trycker över bröstet och sorgen över att jag är världens mest patetiska person skär genom kroppen, men jag måste sluta leva den livslögnen. Jag måste börja fokusera på allt jag har istället för att gräva ner mig i det som gått förlorat.

På många sätt är det lättare att gå igenom livet som pessimist, man blir aldrig besviken... eller är det verkligen så? Självsäkra optimister lever längre, har sundare förhållningsätt till livet och är ju i regel snyggare. Hur kul är det egentligen att umgås med någon som hela tiden går runt och mer eller mindre tycker synd om sig själv? Fan, måste jag behöva köra huvudet i väggen för att bli klokare på varför jag gör mig illa?

Ibland tycker jag att vi borde uppfinna en batteriuppladdare för självkänslan, för de där tillfällena när man vaknar upp och bara känner för att "kasta sig ut genom fönstret". Självkänsla på flaska för alla oss underbara människor som inte vågar tro på oss själva för att vi har blivit inpräntade sen barnsben att man inte får sticka ut och att det är viktigt att leta fel på allt och alla, helst på sig själv.

Jag skulle behöva umgås lite med Dileva, eller kanske mig själv på middag hos Mark Levengood. Omge mig med människor som har kommit ett par steg längre.

Nu ska jag ge mig ut på jakt efter blommor till Mamma. Jag ska släppa in solstrålarna och sträcka lite extra på mina kronblad idag.

- Du och jag är miraklet!

Vi planerade inför flykten till sydligare trakter, gled in på en bar i gamla stan, drack sofistikerade mängder, vandrade till Bonden och spanade på nördiga italienare. Tack vännen, stjärnorna glittrade lite extra på himlen igår kväll och det var precis vad jag behövde. Helt oväntat droppade Emmi förbi och vi snackade en lång stund, jag visste inte vad jag skulle säga men ibland räcker det nog med att bara lyssna.

Jag är förvånad över att det går så bra som det gör, att jag faktiskt kan ha kul ändå. Visst känns det som att stå inför en avgrund emellanåt och då hänger tårarna i ögonvrån. Jag vill ju inte att det ska vara över men jag har blivit så förödmjukad och sårad. Det är inte ilska jag känner, snarare hjälplöshet och avsmak när otaliga dunkla minnen flyger förbi innanför ögonlocken.

Kanske är det mig det är fel på men då får det vara så för jag är inte tillräckligt stark för det här. Kanske kan vi hitta en plattform på högre mark om ett tag, när jag tuffat till mig lite. För jag älskar dig, även om du inte förtjänar det just nu.

- Ibland gör kärlek en illa, som att dansa på ett broräcke och plötsligt trilla.

När jag är upprörd städar jag. Förklaringen är kanske inte så enkel som den kan verka. Visst är en del av det frenetiska gnuggandet kring kokplattorna i köket en tillflyktsort för tanken. Ett sätt att fly från oron över att inte finnas till. När hemmet börjar förvandlas kommer känslan av lugn. Någonting måste ju fungera för att jag ska kunna göra det, om jag presterar så måste jag ju duga, eller hur?

Jag läste för ett tag sen om en psykiskt sjuk tjej, helt identitetslös som skar sig i armarna för att det var hennes enda sätt att förstå att hon existerade. Jag kan också känna mig identitetsbefriad ibland, när jag blir bortvald till exempel. Det är därför jag sitter med fingrarna intrasslade i en halsbandshög på skrivbordet som jag inte haft skäl att ta tag i förens nu. För det är nu jag har blivit trampad på och det är nu ilskan rinner som ett gift i fingerspetsarna.

Det ligger ett oläst sms i min mobil och här sitter jag och bloggar igen. Helst skulle jag vilja gå öppna balkongdörren och skrika en harang socialt oacceptabla ord men det kommer jag inte göra, inte heller kommer jag att stå pall.

Hur dum får man bli egentligen?

Idag har jag kört längs vindlande vägar och dramatiska landskap med radion på högsta volym. Jag vet inte vad det är jag behöver fly ifrån men det fick mig i alla fall att sätta mig i bilen och vägrade låta mig stiga ur förens jag nått öppet vatten. Hur har jag kunnat leva utan körkort i så många år?

Efter ett par djupa andetag åkte jag tillbaka och satte mig med Martha av Doris Lessing. Det ligger en beklämd stämning över boken men jag kan inte heller här komma underfund med vad den beror på så jag läser bara förhäxat vidare, när jag inte skruvar upp tavlor på väggarna förstås. Målningen är avklarad och på lördag åker vi hem.

Det kanske är vädret som gör att illamåendet ligger i halsgropen. Bara vetskapen om att solen strålar i stockholm gör att det snurrar lite i huvudet på mig, hoppas kan man ju i alla fall alltid. Jag drömmer allt underligare saker också, om att klättra nedåt på puffar i molnbeklädda rum.

Vi ses!

Tänk att det kan vara så rogivande att få klampa runt i skog och mark iförd sjumilastövlar och en utsliten tjocktröja med det otvättade håret i en lös knut. Tänk att man kan bli upprymd av att betrakta lodjursspår och en högtflygande havsörn. Och tänk att smärtans hänsynslösa knivar kan sticka hål på en när man upptäcker att barndomsstigen blivit skövlad och förstörd, älskade grötlunken..

Det ligger en konstant dimma över ringkallen och isen knakar som om den tröttnat på att ligga still och försöker bryta sig loss från strändernas gripande händer. Castor märker ingenting dock, sovandes som han ligger i fårskinnsfotöljen framför den sprakande brasan. Det är så uråldrigt och idylliskt att man vill titta under mattorna för att försäkra sig om att det inte ligger några monster och lurar där.

Men det är ju det som är det underbara med landet, allting är så renodlat och okonstlat. Här grubblar man inte så mycket över sig själv och stadsoron verkar lika tråkigt och långt borta som ett dåligt skämt. Det är ingen som tittar efter en två gånger här och jag kan glatt köra i mitten i vägen i nittio på en femtioväg utan att någon ens rycker på axlarna. Snarare får man beröm för att man inte kör som en sån där " fjollig stadsbo".

Jag tror att vi åker hem på fredag, jag vet inte om jag vill skratta eller gråta. Visst längtar jag hem, men lite önskar jag att det vore det här som vore hem.

Som jag dansade på Baba i onsdags, det var som att kliva in i en dröm när soulplattorna började rulla och trots låg volym i början och helt värdelösa övergångar var låtföljderna så fantastiska att det inte gjorde någonting. Med Marion i ena handen och Kristin i den andra skuttade vi över dansgolvet till allt från Move on up till Teddybears. Mina höfter värker fortfarande men mer som en trevlig påminnelse om kvällen jag lyckades glömma att jag skulle upp morgonen efter än ett irritationsmoment. Nu tänker jag göra något riktigt egotrippat: Jag på Baba

Som en tradition ska Anni och Alex komma hit och äta mig ur huset om en stund men det gör ingenting för jag ska ändå till Ångermanland om några dagar. Dessutom är det rätt trevligt att ligga och snacka en massa skit. Eftersom att vi har lagt "locket på" på jobbet gällande de tidigare incidenterna så får vi helt enkelt inte vädra ut vår ångest tillräckligt. Fan vad vi saknar dig, det är inte alls samma sak längre.

Mina krukor gror och frodas, det känns bra och jag känner mig mer fit efter allt simmande jag och Marion ägnat oss åt. Beach 2009 känns inte riktigt lika långt borta längre.

Puss.

Vi köpte med oss pizza, smuttade på champagne snackade om det mystiska och onämnbara ämnet mellan fem och sju. Jag vred mig av syrebrist när Anni satte igång efter ett halvt glas "Chardonaaay" och Saras tårkanaler började bråka med henne. Det har varit en skön kväll med andra ord och ett fint avslut på en hård mässa.

Jag gick in med föreställningen att jag skulle möta gulliga damer i stråhattar och blommiga förkläden men icke sa Nicke. Inte slår de båtmänniskorna men de kommer fan inte särskilt långt efter på idiotimätaren. Jag kom i alla fall därifrån levande med en påse jord och några fröpåsar. Jag förstår inte hur jag lyckas ibland men nu står det i alla fall fyllda krukor sporadiskt utplacerade i hela lägenheten.

Nästa steg blir att få upp spegeln, hur nu det ska gå till.. Förhoppningen är att den ska flyga upp på väggen alldeles själv men vi får se om jag kanske behöver låna en slagborr och ett par skruvar först.

Vad läskig Låt den rätte komma in var föresten, eller mer obehaglig än otäck egentligen. Det ska väl föreställa en vacker kärlekshistoria men hela den här grejen med att flickan mördar folk titt som tätt skrapar bort glansen lite. Filmen är säkert jättebra egentligen men jag var verkligen inte upplagd för vampyrism igår kväll.

Jag vet att jag borde stanna uppe länge och fira att det är slut för den här gången men min misshandlade hjärna kräver att jag går och lägger mig så vi får höras imorgon helt enkelt, Ciao!

Dagar när man vaknar upp med den obehagliga känslan av att man lika gärna kan gå och lägga sig igen ska man faktiskt lyssna på sin oroliga mage. Produkten av att faktiskt stiga upp och åka till jobbet blir bara tröttnad på livet. Det hela började med att jag trillade i trappan och sen har det gått käpprätt åt helvete, om jag får uttrycka mig så.

Allt är bara fel idag. Jag gör fel, jag ser fel ut, jag är fel, det är fel på världen, han vill inte ha mig.. you name it.

Vart ska jag göra av mig själv när varken springtur, Eva Cassidy eller chokladglass verkar hjälpa? Jag är så frustrerad och sorgsen på samma gång och tro mig, det är en rätt osmaklig kombination. Nästa metod på listan blir en lång dusch fast jag tvivlar på att jag kommer må bättre efteråt. Vissa problem måste man nog bara sova bort`.

Ibland fascineras jag av hur ung och naiv jag är. Hur är det möjligt att det kan göra så ont? Varför har det någon som helst betydelse att han inte vill ha mig?

Det här inlägget stämmer inte alls särskilt väl ihop med det föregående. Visst repellerar jag alla, men det är helt omedvetet. Och det är ju faktiskt inte som att någon annan tar första steget heller. Varför måste jag vara så brutalt blyg för...

God natt.